Igår

Igår spelade The XX på Popaganda. Vet inte vad jag ska skriva. Ska jag vara glad eller ledsen? Glad för att jag gick ut och kunde höra dem eller ledsen för att jag inte kunde lyssna på hela konserten? Glad för att jag fick höra Crystalised eller ledsen för att jag inte kunde höra konserten hemifrån, trots att fönsterna var öppna? Glad för att ett av mina favoritband var i Stockholm eller ledsen för att jag inte fick se dem? Jag vet inte. Har ingen aning.
Jag stod vid Eriksdalsbadet och hörde musiken, de underbara tonerna bara några meter från mig. De vita strålkastarna som lyste upp den mörka himlen. Deras vackra röster, den höga basen, de lätta ackorden på gitarrerna.
Det var ju det bästa bandet i världen som spelade bara några få meter ifrån mig. Jag hörde allt, varenda ton. Jag höll på att börja gråta, så bra var det. Jag kunde inte tro det. Jag har sagt flera gånger: "om The XX kommer till Stockholm någon gång så måste jag se dem" och nu var de här. Okej, det var väl säkert 16 eller 18-års gräns för att komma in i själva området eller något för det var t.ex. en massa alkohol inblandat (men det är det väl säkert på festivaler över huvud taget), men jag menar, jag bor liksom precis bredvid. Jag kunde stått där hela kvällen, bara njutit.
Jag stängde mina ögon och lät musiken omsluta mig som ett varmt täcke. Jag öppnade mina öron och hörde skriken från publiken. Jag log. Jag log för det var för bra för att vara sant. Det kunde inte vara sant. Det var omöjligt. Det var lyriskt.
Nu vet jag inte vart jag vill komma med detta inlägg direkt. Vad var det som hände egentligen? Det kanske inte var verklighet, kanske bara var en dröm. Den bästa dröm jag någonsin haft. En mardröm.