Kommer alltid att sakna dig

Och så var det ju det att jag skulle skriva av mig lite.

Idag hörde jag din röst igen. Efter ett års tystnad.
Jag skakar fortfarande.
Rösten som tillhör min icke biologiska bror.
Den röst som skyddade mig och lugnade mig.
Den röst som jag aldrig kommer att få höra igen. Igår bröt vi kontakten.

Texten är från min dayviews som jag lade upp den 19 mars.
Är nog enklast om jag berättar från början.

Jag lärde känna en kille som heter Oliver då båda kommenterade en bild på Izzys dayviews för ca 2 år sen. Vi började prata mer och mer. Det vi pratade mest om var våran gemensamma favorit film The Crow. Vi bytte mobil nummer och smsade. Sen började vi prata i telefon.
Han började att kännas mer och mer som en bror.
Han tröstade mig när jag var deppig och var glad när jag var glad. När han förlovade sig med sin flickvän skrek jag rakt ut av glädje.
Han avslöjade sin största hemlighet för mig och räddade mig från att bli sexuellt utnyttjad.

Sen började det jobbiga. Hans tjej började bli upprörd när vi pratade. Så fort vi pratade i telefon och hon kom in på hans rum (dom bor på ett internat/ folkhögskola.) så lade han på luren för att senare ringa upp och be om ursäkt. Jag förstod då jag inte ville att han skulle råka illa ut.
Någon gång förra året så slutade han svara när jag ringde. De enda gamla bilder jag sparade på dayviews var dom som han hade kommenterat.
Jag ringde flera gånger under året men kom bara till telefonsvararen, utan att lämna ett meddelande.
Men i tisdags så hittade jag ett nytt nummer så jag testade att ringa på det.
Jag var så nervös så jag skakade. Han svarade och efter att jag hade sagt att jag var jag så sa han att jag ringde en olämplig tid. Jag bad honom att höra av sig sen.
Jag var så glad att jag skakade och knappt kunde prata. Efter att par timmar fick jag ett sms ifrån Oliver.
Hans tjej hade fått värsta anfallet och mått jättedåligt pga att jag ringde. Så han skrev att det var bäst att vi inte hördes av något mer.

Jag mådde otroligt dåligt hela kvällen och i två dagar efter. Är fortfarande lite nere. På onsdags morgonen träffade jag en person på stationen som jag litar otroligt mycket på och när han kramade mig ,och såg hur ledsen jag såg ut så han frågade vad som hade hänt, så kände jag hur allt höll på att brista och jag fick tårar i ögonen.

Jag har förlorat en person som stod mig känslomässigt nära. Jag har förlorat en bror och kommer aldrig mer att få ha någon kontakt med honom.

Det här är våran favorit scen: