Wooshs blogg

Last night someone woke me up, from a sleep I wasnt even aware of.
You told me to breath, that everything would be alright.
I didnt belive you, I didnt think I could stop something that strong.
So i didnt ever try.
You gave up.
I thought i was ill.
That all i needed was a pill.
You said i was after the attension
and I assume its true.
So you made me start to think;
This is my brain, my thoughts, my pain.
I should be able to stop it,
Its all in my head.
I never understood how much or badly it affected all other until you said the word
Pathetic.
I have been waiting and looking for someone to save me.
But it never occured to me that maybe the only one who can save me
could be the one who stares back in the mirror.
The night I woke up was the night you called it all
an illusion.

Thank you.

Its all imagination.



Inatt väckte någon mig, från en sömn jag itne ens var medveten om.
Du sade åt mig att andas, att allt skulle bli bra.
Jag trodde dig inte, jag trodde inte att jag skulle kunna stoppa något så kraftfullt.
Så jag försökte inte ens.
Du gav upp.
Jag trodde jag var sjuk.
Att allt jag behövde var några piller.
Du sa att jag var ute efter uppmärksamheten,
jag antar att det är sant.
Så du fick mig att tänka;
Detta är min hjärna, mina tankar och min smärta.
Jag borde kunna stoppa det.
Det är bara inbillning.
Jag förstod aldrig hur mycket och illa det påverkade människor i min omgivning
tills du använde ordet patetiskt.
Jag har väntat och letat efter någon som kan rädda mig,
men det har aldrig slagit mig att kanske den enda som kan rädda mig
är den som stirrar tillbaka i spegeln.
Natten jag fick upp ögonen var natten du kallade allt
en inbillning.

Äcklad.
Det är precis vad jag är, äcklad av människans patetiska tillvaro.
Hur dom mår bra av att tro att andra har ett mer miserabelt liv än de själva.
Hur de älskar att sola sig i glansen från ömkan och uppmärksamhet.
Häromdagen var jag på parken zoo eskilstuna,
blotta anblicken av stället gav mig kväljningar.
Vad som från början skulle bli en mysig spontanresa för att spendera tid med familjen
slog volt och gav mig en riktig jävla örfil.
Varenda kvadratmeter var fylld med falska leenden, hetsiga rörelser och horribel falskhet.
Som jag passerade inhägnader efter inhägnader började illamåendet att växa.
Jag passerade apinhägnaden och gick bort mot tigerburen där en ståtlig vit hane satt instängd,
det var straxt innan lunch och hanen var otålig och hungrig och
den vankade av och an framför inhägnadens glasfönster.
Turister och familjer stod med näsan tryckta mot förnstret som om vad de såg var något otroligt makabert.
Jag pressade in mig mellan en höggravid blond kvinna och en tatuerad man med keps och en tom barnvagn.
Jag stod där i en knapp minut och tigerhanen gick otåligt fram till ena sidan av den långa fönsterraden.
Barnfamiljerna tjöt av extas när de var så nära något livsfarligt men utom räckhåll för fara.
Den tatuerade mannen, som oxå var i ett exalterat stadie, lyfte på handen och föste den med kraft mot glasrutan, om och om igen.
Som om det irriterande oljudet skulle få hanen att gå mot honom,
endast för att han skulle få en kick av att vara nära döden men endå så långt bort.
Jag ville spy, vomera i hans ansikte åt hans vulgära själviskhet.
Förolämpa honom på ett sådant irriterande sätt såsom han jusst hade gjort mot det ståtliga djuret man satt innanför en glasruta.
Fem meter bort fanns apburen.
Apornas precisa likhet oss människor skrämde livet ur mig, men gav mig ändå en slags trygghetskänsla,
en känsla av att en bit föll på plats.
Vi är endast djur. Äckliga djur,
äckliga patetiska djur som egentligen inte har ett enda syfte än sin egna tro,
och de flesta vet ju varken ut eller in på den fronten.
Människor mår bra av att se andras miserabla lidande, bli påminnda om hur bra de har, men ändå sukta efter något bättre,
rulla sig i ömkan och uppmärksamhet.
Äcklad, det är vad jag är!

Now im screaming at the top of my lungs,
Im desperate for some awnsers!
Are you worth fighting for or should i give up?
I could wait forever, only if i knew it wasnt in vain.
Do you even want me in your picture?
Am I only a toy, a tool to be used in need?
Should i move on?
Is my waiting in vain or is there a future?
Never felt so insecure.
You started this, didnt you mean for it to continue?
Ive got so many other paths to wander.
But the thing i find more appealing is to stop
and wait for you to take my hand and walk with me.
Im able to walk away from this, never come back,
but still i stay, i let you toy with me.
Even if i know what you really want.
Just give me the awnser to my question if your worth waiting for,
or if its in vain.
I never meant to fall for you, yet i did.

Hur skönt skulle det inte vara om man kunde bestämma över sina egna känslor?
Om man kunde säga till sitt hjärta att du kan inte ta ett skutt för den personen, allt blir bara dålgt.
Eller om man kunde stänga av illskan för en dag, eller att kunna plocka ut de minnen och tankar man helst inte vill ha kvar i huvudet.
Då skulle jag missbruka denna förmåga. Den skulle komma till pass alltför många gånger.

Jag önskar jag kunde se mig själv i någon annans ögon. Slå till mig för de saker som gör mig irriterande, förändra mig till den person jag vill vara.
Jag önskar jag kunde klona mig själv och funnits där de gånger jag gjorde bort mig.
Jag önskar jag hade funnits där när jag skrev, hindrat mig själv från det jag gjorde.
Jag vill inte vara en påtängande person, hoppas ni kan förstå det.
Fanns det ett piller som gjorde mig normal skulle jag knarka det på en gång. Ingen frågan om saken.
Önskar jag hade haft ett piller som tog bort allt dåligt. Jag vill inte vara en för hög tröskel för alla andra, alltid ivägen.
Jag vill slippa be om bekräftelse varenda dag.
Jag vill slippa ångra.
Jag önskar jag kunde ta ett piller så allt dåligt försvann.