X och Jag.

Det som var det värsta med att flytta från Island var det att jag fick skiljas från mina kompisar.
Jag hade två allra bästa kompisar som betydde mer än livet för mig. När jag flyttade från dom ville jag dö, men jag tackade samtidigt Mark Zuckerberg för att ha uppfunnit facebook.
Jag höll kontakten med dom båda väldigt tät dom första månaderna. Den ena kom på besök tre månader efter att vi hade flyttat. Vi kan kalla henne för X, men jag har känt henne sedan vi var 1,5 år. Genom skype och facebook pratade vi med varandra, varje dag. Vid påsk kom X till Sverige igen och hälsade på. När hon åkte hem igen började vi prata lite mindre med varandra, men vi fortsatte ändå hålla kontakten. Om sommaren åkte jag till Island, hälsade både på X och den andra som vi kan kalla för Y. Den tiden jag var på Island var värd mer än guld för mig. Men när jag åkte tillbaka till Sverige började allt vända åt ett annat håll. Jag och X började snacka ännu mindre med varandra. Jag var helt borta, med mina nya vänner här i Sverige och hon med sina på Island. Hon hade alltid varit väldigt "populär" bland andra på Island, men jag tror att just nu är höjdpunkten.
Helt plötsligt vaknade jag. Jag insåg hur mycket jag saknade henne, jag försökte prata med henne på facebook men jag fick aldrig något svar. Jag mailade henne, jag ringde henne på skype, jag försökte verkligen bara få ett litet snack med henne men svaren var alltid: "Kan inte just nu", "måste gå nu", "har inte skype på denna datorn" eller så fick jag bara ett "hej" och sen var samtalet över. Hon började hålla sig utloggad från Skype av någon anledning. Dom få gånger hon var online och jag ringde henne svarade hon inte utan bara loggade ut.
Jag började bli väldigt desperat över att få prata med henne. Jag grät mig till sömns varje natt, jag saknade henne så jävla mycket.
Hon började lägga ut bilder på facebook på sig och sina andra vänner. Majoriteten av dom bilderna var hon och en annan tjej.
Jag var så blind, jag trodde att X ville inte ha mig. Min ena hjärthalva krossades och min andra började åter leta efter henne. Jag kunde inte titta på hennes bilder på facebook, känslan som kom förstörde mig och min dag. Hon och den andra tjejen. Hennes ersättande "jag"?
Jag har fortfarande djupa sår av saknad i mitt hjärta. Jag har inte hört något från henne på snart 4 månader. Men jag insåg äntligen att jag var avundsjuk. Det var inte hon som inte ville ha mig, jag var så blind att jag kunde inte acceptera att hon umgicks med någon annan än mig. Jag var avundsjuk på hennes vän för att hon fick umgås med X. Och det fick inte jag.
Det jag gör på dagarna nu är att vänta. På när hon kan komma hit? På när vi ska tillbaks till Island? Jag vet inte riktigt. Men jag väntar på något. Det känns inte längre som jag dras till Island, jag dras till X.
Men detta är inte över. Någon gång måste hon höra av sig.

Det har alltid varit vi två mot världen. Och så ska det alltid vara.