Violaz blogg

Det som var det värsta med att flytta från Island var det att jag fick skiljas från mina kompisar.
Jag hade två allra bästa kompisar som betydde mer än livet för mig. När jag flyttade från dom ville jag dö, men jag tackade samtidigt Mark Zuckerberg för att ha uppfunnit facebook.
Jag höll kontakten med dom båda väldigt tät dom första månaderna. Den ena kom på besök tre månader efter att vi hade flyttat. Vi kan kalla henne för X, men jag har känt henne sedan vi var 1,5 år. Genom skype och facebook pratade vi med varandra, varje dag. Vid påsk kom X till Sverige igen och hälsade på. När hon åkte hem igen började vi prata lite mindre med varandra, men vi fortsatte ändå hålla kontakten. Om sommaren åkte jag till Island, hälsade både på X och den andra som vi kan kalla för Y. Den tiden jag var på Island var värd mer än guld för mig. Men när jag åkte tillbaka till Sverige började allt vända åt ett annat håll. Jag och X började snacka ännu mindre med varandra. Jag var helt borta, med mina nya vänner här i Sverige och hon med sina på Island. Hon hade alltid varit väldigt "populär" bland andra på Island, men jag tror att just nu är höjdpunkten.
Helt plötsligt vaknade jag. Jag insåg hur mycket jag saknade henne, jag försökte prata med henne på facebook men jag fick aldrig något svar. Jag mailade henne, jag ringde henne på skype, jag försökte verkligen bara få ett litet snack med henne men svaren var alltid: "Kan inte just nu", "måste gå nu", "har inte skype på denna datorn" eller så fick jag bara ett "hej" och sen var samtalet över. Hon började hålla sig utloggad från Skype av någon anledning. Dom få gånger hon var online och jag ringde henne svarade hon inte utan bara loggade ut.
Jag började bli väldigt desperat över att få prata med henne. Jag grät mig till sömns varje natt, jag saknade henne så jävla mycket.
Hon började lägga ut bilder på facebook på sig och sina andra vänner. Majoriteten av dom bilderna var hon och en annan tjej.
Jag var så blind, jag trodde att X ville inte ha mig. Min ena hjärthalva krossades och min andra började åter leta efter henne. Jag kunde inte titta på hennes bilder på facebook, känslan som kom förstörde mig och min dag. Hon och den andra tjejen. Hennes ersättande "jag"?
Jag har fortfarande djupa sår av saknad i mitt hjärta. Jag har inte hört något från henne på snart 4 månader. Men jag insåg äntligen att jag var avundsjuk. Det var inte hon som inte ville ha mig, jag var så blind att jag kunde inte acceptera att hon umgicks med någon annan än mig. Jag var avundsjuk på hennes vän för att hon fick umgås med X. Och det fick inte jag.
Det jag gör på dagarna nu är att vänta. På när hon kan komma hit? På när vi ska tillbaks till Island? Jag vet inte riktigt. Men jag väntar på något. Det känns inte längre som jag dras till Island, jag dras till X.
Men detta är inte över. Någon gång måste hon höra av sig.

Det har alltid varit vi två mot världen. Och så ska det alltid vara.

Yep, idag har jag varit med klassen på en teater någonstans i stan, ganska tråkig pjäs var det men roligare än lektionerna iallafall..
Direkt efter skolan åkte tjejerna i klassen buss hem till Carro och där blev det lite tjejkväll, film, spk, godis, chips etc..
Det var roligt måste jag säga, ganska skönt att kunna vara lite social för en gångs skull.
På filmkvällen började vi prata om kärlek, något jag aldrig har förstått. Jag har inte varit kär sedan dagis, jag har inte ens upplevt min första kyss än. Jag funderar på ifall det är normalt att bli kär vid 14 år, det blir ju så i alla skolor att alla är "ihop" med alla osv. Men jag tycker att det är så onödigt ifall det kommer ändå finnas någon annan i framtiden som man kanske inte ens känner nu?
Det finns ju folk som hittar sin framtidspartner vid 12 13 14 år, men det är väl ganska ovanligt?
Det kommer såklart in en del killar i mina tankar då och då, men jag kan aldrig se dom framför mig som en framtidspartner som man ska spendera resten av livet med, få barn med, gifta sig..

Idag ska jag dygna. Inte för att jag vill det, just nu är jag så sjukt jävla trött. Det är en skoluppgift kan man säga, jag ska forska om ifall sömn påverkar koncentration. Imorgon (om 4 timmar) ska jag göra ett matteprov, då har jag alltså inte sovit på 24 timmar. Sedan får jag sova ut och göra ett lika lätt matteprov och sedan jämnför jag resultaten på båda matteproven. Just nu är klockan 03.34, jag brukar kunna vara vaken hur länge som helst på helgarna men just nu är ju så jävla trött att det inte är sant. En energidryck skulle inte vara fel nu. Då kan jag iallafall hålla mig vaken. Världen snurrar runt omkring mig, jag ser inte klart för att jag är så trött, haha, psycho..
Jag skulle ge allt för att få sova nu, men nej, det går inte.

Såhär mitt i allt kommer det in lite random grejer på bloggen..
När jag blir myndig ska jag tatuera mig. Jag har fortfarande ingen aning om vad min tatuering ska föreställa men något coolt ska det vara iallafall, på foten eller skulderbladet.

Alltså nu håller jag verkligen på att somna, nu får jag dra och göra något roligt innan jag somnar med huvudet på tangentbordet.
[03.39]

Godnatt!
//Viola

Hej på er.
Idag har det varit en väldigt vanlig tråkig dag;
Vakna -> Piano -> Skola -> Nolife-a -> Äta -> Sova.
Dom flesta dagarna rullar sådär, ibland umgås jag med kompisar lite emellanåt. Jag umgås egentligen mest med mina kompisar genom internet.
Imorgon ska vi i klassen ha en konsär och jag ska sjunga buisiness of Misery med Paramore, inte direkt världens lättaste låt. Men jag är ju så skillad att igår blev jag utelåst i 2 timmar i ösregn och hagel. Vi brukar ha ett fönster öppet som lilla jag kan klättra igenom (fast det är egentligen menat till katten) men just igår var det fönstret stängt och jag hade ingen nyckel. Såå jag var tvungen att vänta ute i 2 timmar på pappa som inte orkade skjutsa hem några nycklar under tiden. Nu mår jag skit och jag känner att min röst kommer att dö, speciellt imorgon när jag ska sjunga.
Bra gjort Viola!
När jag var inne på badrummet för någon timme sedan såg jag ett öppet paket P-piller på en hylla. Det är så jävla äckligt att tänka på att ens föräldrar egentligen fortfarande håller på. P-piller ska ju funka upp till 99%, men efter att mina föräldrar hade .. "tillverkat" mig tog min mamma P-piller och då råkade jag bli just dom 1% övrigt. Så 18 år och gravid blev min mamma, åhfyfan.
Ni ser på min "vanliga tråkiga dag" lista att jag nolife-ar väldigt mycket. Då är det inte bara fb och ec, nej jag nolife-ar faktiskt väldigt grovt. Jag spelar habbo.
För 2 år sedan var habbo populärt bland dom andra i min klass, alla spelade det och det gjorde jag med. Jag lockades till spelet eftersom där kan man vara vem man vill, kommunisera med andra och helt enkelt vara emo utan att någon bryr sig om det. Men någon månad senare sjönk habbo-galenskapen ner och alla slutade spela. Förutom jag såklart. Nu har jag fastnat, jag har vänner där, jag är populär där kan man säga, jag är emo där, jag kan vara mig själv där. Nu tänker ni ju säkert "shit vilken tönt som spelar habbo", jag VET, det är höjdpunkten av nörd-nolife. Men alltså jävlar vad beroende man blir!
För er som inte vet vad habbo är ( www.habbo.se ), jo det är ett Community där man är små töntiga pixelgubbar som går runt och kommuniserar med andra online ungdomar som också spelar det. Där kan man skaffa möbler, vänner, bli VIP och en massa andra töntiga saker.
Jag hoppas att det spelet försvinner från mitt liv så fort som möjligt, eller alltså det som finns kvar av mitt liv.

Btw, dagens mening Let the old dreams die kommer från fortsättningen till min favoritbok Let the right one in. Den hör ganska bra ihop med mitt liv så därför har jag valt den som dagens mening, även årets mening.
Tack och hej för idag!
// Viola ~