"Starkt gjort av dig"

"Starkt gjort av dig", "du är så modig", "det är så coolt!", "vad avundsjuk jag är"... Listan kan göras längre vad alla säger till mig. Problemet är, att jag inte kan ta åt mig av dem orden, så ensamheten här gör mig nedstämd, och jag har inte känt mig lycklig en ända gång. Visst, kanske skrattat på lektionerna nån gång, men mitt léende har aldrig nåt ögonen. För många tårar rinner nerför mina kinder. Och nu, för första gången nånsin, har jag hemlängtan.

Hade inte hemlängtan ens i april när jag kom. Men nu har det kommit över mig. Jag vill vara bland mina vänner, jag vill åka på konvent, jag vill känna mig trygg i mig själv. Och trygg i mig själv är nåt jag inte alls gör nu. Jag känner mig mest vilsen och ensam. Smärtan inombords känns om den håller på ta kål på mig. Kan gömma den när jag är bland folk, när jag är med klassen, men så fort jag stängt dörren och kommit in i rummet där jag sover bara släpps det och jag bryter ihop!

Jag avundas de som har en vän att bo med, ett syskon att bo med. Jag klarar inte av denna ensamhet!