Berg-och-dal-bana bland känslor

Åter igen hamnade jag i en neråtspiral. Det som verkade så bra till att börja med, att alla svenskar skulle träffas tillsammans i ett klassrum (alla länder träffade de från sitt land) första lektionen. Blev glad och så, men jag blev den enda som inte pratade med nån. Och när jag lyssnade på de andra visste jag att jag inte delar deras intresse. De som var för det mesta av dem var att spela och spelhallarna, och vet också att de flesta gillar att dricka. Trots vi var minst 15 stycken har jag aldrig känt mig så ensam....

Tog mig igenom lektionerna tills de tog slut. Pratade lite med några utanför men begav mig hemåt till värdfamiljen. Nu var det första gången jag inte kunde hålla tårarna borta innan jag kom till mitt rum, utan de började rinna redan på tåget. Var glad jag hade min keps och kunde dölja. Innan jag hoppade på bussen köpte jag en pocky, som jag åt halva av näör jag kom till mitt rum, där det brast. Tröstäta är nåt jag inte vill göra, men vet att det hjälper lugna ner mig. Även under middagen hade jag svårt hålla tårarna inne.

Varför känner jag ens såhär?! Jag är ju i Japan för tusan!! Jag borde vara glad... Men det är inte hemlängtan jag känner, utan avsaknad av en vän. Denna ensamhet jag känner inombords tär på mig. Varannan dag kan det gå att jag känner mig okej, men än så länge inte vart en dag jag verkligen känt mig överlycklig! Denna berg-och-dal-bana av känslor, jag vet inte vad jag ska ta mig till, än att härda ut. Får många fina ord av mina vänner i Sverige, men det hjälper bara en bråkdel. Många är avundsjuka att jag åkt hit, jag vet det. Men jag kan inte vara överlycklig, då dessa känslor av ensamhet kommer över mig hela tiden.

Jag vill bara få en vän jag kan vara med. Det var det här jag var rädd för, det var det här jag bröt ihop för den 4 april, dan innan skolan.