Smått nedstämd

Idag har jag varit lite trött och bara nere. Att jag missar Kerberas spelning i Kalmar känns mycket i mig. Visst jag skickar dit min mor, men såsom jag verkligen vetat att en spelning av nåt av de band jag följer ska spela i Kalmar, och så är jag så oändligt långt bort...
Visst jag är i Japan, nåt jag drömt om så länge. Men under det senaste året, under ett år!, har jag vart med om så mycket, fått nya vänner som kommit mig nära, som jag verkligen öppnat mig för. Det gör att jag känner mig så ensam i Japan, så vilsen inombords. Inte har jag fått nån vän här som jag känner jag kan prata med. Visst, prata med svenskarna och så, men inte på den nivå där jag är. Har alltid känt mig ensam på min nivå. Men de senaste året har jag funnit andra, och det är det som gör så ont i mig. Att när jag väl hittat dem, så väljer jag att ta det åt sidan. Varför, varför gör jag såhär?

Det enda positiva idag är att den sensei jag hade idag, läste GDW förr.