Ingen anledning

Jag avskyr att känna av andras känslor! Särskilt när jag utan anledning bara känner mig nere, eller bara vill sätta mig ner och stortjuta. Är en sak då jag vet vem jag känner känslorna av, som min syster när hon kände nåt för en kille. Var hon och jag i samma rum och killen kom in kände jag av att han kom in innan syrran. Men då hon inte hade känslor för honom längre, så kände inte heller jag av nåt... det värsta är att en gång när jag utan anledning var nere, fick jag reda på att en internet-väns bror hade tagit livet av sig. Sådana saker.
Bryr jag mig om nån så händer det att jag känner hens känslor, även om jag bara känner hen via datorn eller bara träffat hen en gång. Vilket gör mig väldigt förvirrat, då jag inte vet om det är mina eller andras känslor ibland... Har svårt att lita på mig själv, bland människor. Och är det mycket känslor från olika människor bland mycket folk, stänger jag av mina för att slippa känna.
När jag jobbar med hästar är det annat. Ju räddare de blir och sånt, desto lugnare är jag, och försöker smitta av mitt lugn till hästen. När man var liten är det ju hästen som smittar över sin upphetsning, rädsla till en. Där lyckas jag iallafall.
När jag var liten/yngre, önskade jag att jag ibland kunde dö. Inte ta mitt eget, aldrig. Men bara för att slippa känslorna. Nuförtiden kan jag hålla dem inne, men så kan en ynka droppe få bägaren att rinna över...

Just nu känner jag mig bara rastlös, orolig. Vet inte vad jag ska göra, även att jag är så trött att jag ska gå och lägga mig.