Riktigt namn:
LaVida Civilstatus:
Upptagen
Läggning:
Inte valt
Intresse:
Inte valt
Bor:
Med någon
Politik:
Inte valt
Dricker:
Inte valt
Musikstil:
Inte valt
Klädstil:
Inte valt
Medlem sedan:
2018-07-19
Ja. Nej. Ibland. Men ändå oftast har jag lust att kämpa mig igenom alla hinder, allting ska och kan jag klara av. Det VET jag, vissa dagar. Dagar då jag har en sjuk jävla jävlaranamma-anda, då kan ingen eller inget stoppa mig. Jag är så satans stark!! Och det är ett faktum. Alla upplever hinder genom livet, vissa mer och vissa mindre. Däremot är det en del som inte pallar trycket och dessvärre ger upp. Ge upp? Nej! Aldrig. Absolut både får och SKA man lägga sig ner i fosterställning och låta allting bara ha sin gång. Men sen, reser du dig upp.. Med nya krafter, och förhoppningsvis med en jävlaranamma-power. Hinder är till för att slås sönder och överkomma.
Du ska vara som en tjur i en porslinsaffär, alltid. Men glöm inte bort din känsliga sida också, den behöver få sitt utlopp.
Där jag nu bor, har jag bott i tolv år. Själv. Idag är jag 25 år och gnällig som bara den, - jag bor mitt, mitt i smeten av innerstaden i Stockholm. Vissa, (dom flesta) påstår att jag ska vara så enormt tacksam för att jag bor just där jag bor. För att: alla vill bo där, dom ser mig som otacksam istället. Nej. Tro mig, mark my words.. Det är ett helvete på sommaren, det är fylla.. det är bråk, det är snutar. Och det är ett ständigt sorl av oljud.
Idag, såg jag en gammal bekant från barndomen stå och nodda med ett gäng original-horsare på ett gatuhörn. Jag trodde han hade slutat med Subutex. Men icke. Södermalm, är rikspundigt. Jag var en av dom för ett par år sedan, men när man tagit sig ur missbruken så är det fruktansvärt att behöva bo kvar.
Denna värme tar kål på mig, jag njuter inte någonstans. Det är en ren och skär pina som ej går att fly undan, fy för fa-an. Värmen triggar min ångest nå fruktansvärt också för det känns som det kryper i huden. Jag kan inte andas, - något jag alltid uppskattat med Sverige är den friska svala vinden som slår till när man andas in. Nu, existerar den inte överhuvudtaget. Den är efterlängtad.. Det enda vi gör här hemma är att sova och svepa vatten. O jag har börjat drömma igen, efter att jag blivit fullt nykter. På.. gott och ont, ja.
Det är mycket nu, kan jag känna.. Dop som ska anordnas, flytt som ska klaffa och en bebis/dotter att hålla nöjd och glad.
So.. how do I do this?.. Jag är däremot både duktig och van på att leva fan istället. All this is new to me, you know?
