Skit inlägg.

Så kom antalet bevakare jag aldrig haft, ILYSM.

Tänkte att jag slänger ur mig all skit här då jag gärna inte gör det någon annanstans eller gärna inte pratar med någon annan om det. Vet inte alls varför detta skulle vara ett bättre ställe att skriva av sig på, men det får gå helt enkelt.

Så, jag och Jesper har varit tillsammans i över ett år nu och jag finner mindre och mindre hopp om att han kommer stanna kvar vid mig för varje dag som går. Igår trodde jag var sista natten jag literally skulle få hålla om honom och säga att jag älskar honom. Idag trodde jag han skulle lämna mig, igår trodde jag han skulle lämna mig. Känslan av att han bara slits från mig mer och mer för varje dag är hemsk.

Anyways, innan jag och Jesper startade vårat förhållande efter många om och men och bråk etc så hade jag en del vänner. Vänner jag trodde var helt 100% äkta. Jag har nu under en brutalt ensam tid analyserat så mycket hos människor och jag ser att dom ända jag vill lita på är min familj. Min biologiska familj då, och framförallt my big sister som alltid välkomnar mig när jag kommer till Göteborg och som alltid nämner att hon väldigt gärna vill hem för hon saknar mig och pappa.

Jag är legit 100% livrädd för att skriva till folk idag och även 100% livrädd att ens möta blicken med folk jag ändå känner ganska väl osv. Jag finner ett stort obehag av att folk ogillar mig, att jag är fruktansvärt ful och jobbig. Kan tillägga att jag är en väldigt öppen person men minsta lilla sak gör att jag tar åt mig, speciellt idag då 98% av min vardag består av att sitta hemma och umgås med Jesper. Man blir legit förstörd av att vara hemma och sitta på alla sociala medier och bara se människors vardag ut och in på snap, insta etc, etc. Hur folk heller aldrig frågar en person in particular om man vill hänga utan mer den där facebook statusen där det står "Någon som vill hitta på något idag?" eller liknande. Jag är exakt likadan, för att jag ärligt inte vågar kontakta folk.


Men tillbaka till mitt och Jespers förhållande. Hur det kommer hålla är jag 0% säker på. Bråk om pengar, att jag inte sköter skolan längre (IGEN), vi har nästintill aldrig sex. (Inte för att han inte vill och jag menar absolut inte att han är oattraktiv) Jag har bara ingen lust helt enkelt, har aldrig varit mycket för sex och något jag levt med sen jag blev av med oskulden. Men jag antar att det är vanligt? Att allt i början är rough och sex varje dag och på senare tid ganska dött? Vet inte ens.

Vet ärligt inte vart min livslust hade tagit vägen om jag hade behövt flytta hem igen.