Snart sprängs jag.

Spricker lite, är arg på nästintill allt och alla idag. Jag litar på min syster, min pojkvän och min allra närmsta vän Jenni. Men jag vet inte ens, jag bygger upp hat, bara hat mot allt och alla mer och mer till folk jag önskat vara med i flera månader, veckor som varken svarar eller ens visar att dom vill.
När jag frågar, är det inte okej. När ni frågar, är det hur okej som helst. Tbh så kan ni ta er, på alla sätt och vis. Inte för att vara värsta rövhålet mot er, men jag är trött på lögner om att "Du är så bra!", "Du är så fin." och "Vi måste ses snart!" Fast det aldrig händer... För att när jag väl frågar så är det ingen som vill eller ens bryr sig eller bara drar ut på det ytterligare ett år. Behöver inte ens vara en vän, kan vara en familjemedlem till och med.

Kanske är någon jag träffat 1 gång tidigare men vill träffa igen osv men dom vill inte för att jag är si eller så.
Vad är jag? Vad är jag för dig? Tbh känner jag mig som skit för dom flesta. Även dom närmaste.

Jag är trött, på att försöka vara bättre än vad jag är för att få folk nöja sig med mig. Och det hjälper då fan inte ens att vara sig själv för då är man inte direkt bättre heller. Vad gjorde jag för att få er att tveka? Är jag äcklig, är jag ful, är jag en hemsk person, är jag konstig på alla sätt och vis säg det. För är trött på att skämmas, skämmas för att prata med folk för att jag inte vet hur dom ska reagera.. Är rädd för att dom ska känna att dom inte vill vara med mig för att jag ÄR si eller så. Säg det, jag vill jobba på det. Inte må dåligt och ha ångest om dagarna och känna mig ensam, för att jag inte har en jävel att vara med, för att folk inte vill anstränga sig lika mycket för mig som jag gör för dom. Ex att betala resor på 4 timmmar vilket täcker större delen av mitt studiebidrag, och dom vägrar att ens betala resan för att åka till mig. Jag finner det så brutalt svinigt och det känns inte bättre av att folk gör det bara för att jag snart fyller 18 och dom vill bara få mig att ha en bra födelsedag helt enkelt. Jag vill känna att dom faktiskt vill vara med mig.

Jag skäms för allt idag. Jag skäms bara av att jag vaknar på morgonen, skäms över att kolla mig själv i spegeln, skäms över att jag ens lämnar mitt rum och skäms till och med över att jag går till skolan.

Jag är arg, jag vill inte bygga upp hat. Är bara arg, så fruktansvärt arg. För jag vet inte ens vad jag har gjort. Och jag vill inte ha sämre självförtroende för det här. Jag vill inte sjunka ner i en grop och känna att jag är värdelös. Jag vill må bra.

Vill skrika. Inte så att folk hör, bara skrika. Slå på något och sen bara acceptera att människor är människor och livet är fittigt hur man än vänder och vrider på det och att jag en dag kommer dö. Min pojkvän är det bästa jag har.