Jag lever i en värld

Där få personer accepterar en och tycker om en för den man är.
Där majoriteten av folket endast spanar efter en p.g.a utseendet.
Där vi tjejer ska behöva dra på oss en mask för att se bra ut.
Där killar måste träna och bli muskulösa för att se bra ut.
Där ingen av oss människor får se ut hur vi vill utan att någon påpekar det på ett negativt sätt.

Vi människor är så brutalt rädda för varandra. Usch, säger jag bara.

Har en såndär period där jag både vill att alla ska lämna mig ifred för att jag är rädd för vad personer tycker om mig/vad personer kommer tycka om mig. En såndär period där jag vill gömma mig på mitt rum och inte komma ut förens jag är en helt ny människa och jag lärt mig att älska mig själv.
Är skrämd för livet av att ens våga gå till skolan atm. Skrämd för livet för att ens åka iväg någonstans ex. spendera sommaren i Stockholm/Göteborg.

Har ingen lust att vara omtyckt för hur jag ser ut.
Förr, var det ingen som tyckte om mig, jag var ful och barnslig men
hade ändå samma personlighet, är idag ändå samma person.

Ni skrämmer mig med andra ord. Många av er.

Den andra perioden jag är i är att jag vill ha tillbaks det jag förlorat, det jag saknar. Personerna som varit jätte nära mig men ändå sedan lämnat mig utan att säga ett ord. Folk som bytt ut mig för att jag kanske inte varit bäst på att höra av mig.
Ni människor skrämmer mig också.

Känner att jag vill att folk lämnar mig ifred men att på samma gång kramar om mig och säger att allt är okej.
Jag vet inte, har en såndär emo period där allt är pest och pina.

Usch verkligen.