Potassium.

Sitter och ritar näsor, munnar och ögon på massa papper. Funkar helt okej faktiskt.
Blir ovanligt nöjd med det, mest p.g.a att jag sitter och kollar av hur man gör på google för shit vad jag är kass på att rita delar av människor. Typ symetriskt mellanrum mellan ögon etc.
Dricker även Té och kan säga direkt att Strawberry cupcake lätt är något av de godaste téerna som någonsing gjorts.


Anyhow, saknar honom massor och han kommer inte tillbaks föräns nästa söndag. :(
Men stressen drar över mig på riktigt. Telefonsamtalen med honom ger mig panik och jag kan knappt prata.
Kan verkligen inte prata normalt med honom för så fort jag gör något eller säger något
känns det som att jag gör fel hela tiden... Blir ofta idiotförklarad för allt jag gör.
Ex. att jag är egoistisk, aldrig frågar hur han mår eller vad han gör på dagarna etc. (Fast jag gör det allt som oftast..)
Säger förlåt till honom ca 30 gånger varje telefonsamtal för varje gång han blir små irriterad på något.
När jag väl nämner att jag gjort fel så är det tydligen inget fel jag gjort... Shitz going crazy liksom.
My mind's squishy.
Vet inte alls varför jag drar upp det här men. Det tar kål på mig på riktigt.
Jag gillar honom grovt mycket. Det är verkligen galet och jag vet inte vad jag skulle göra om jag skulle förlora honom.
Allt han säger till mig får mig att tänka, tänka efter hur brutalt jävla efterbliven jag faktiskt är.
Hur jag behandlar folk...

"Det kanske är därför du inte har några vänner."
Jag får höra det så brutalt ofta av folk, till och med min egna pappa.
Men jag får aldrig svar på varför. Har aldrig fått det föräns jag träffade honom. Än idag försöker jag vara så positiv jag kan. Jag försöker reda ut alla fel jag gör, försöker komma ut mer, försöker vara roligare och socialare.
Men ändå får jag mer och mer skit på mig.

Men som sagt, före solsken kommer stormen right?