Welcome to reality.

När jag åkte till Norrland var jag inte alls beredd på att bli så glad och allmänt omtyckt av någon.
Jag visste inte ens hur rädd jag kunde bli av att förlora någon innan jag åkte upp hit.
Jag har brutit ihop och jag har inte velat existera för jag varit både arg och helt nedlåten.
Jag har nog heller aldrig skrattat så mycket som jag gjort den här veckan, det är som om att jag flyger på moln.
Jag träffade dig på DHW för 4 månader sedan och du är nog en av dom snällaste killarna jag någonsin mött i hela mitt liv.

Man hittar väl den rätta någon gång?
Jag bad dig att vara rädd om dig och även mig. Men mest dig.
Vill bara att du ska vara rädd om mig för att jag är ömtålig och vill verkligen inte bli sårad igen.
Jag är trött på douches' som inte ens bryr sig om mig utan bara bryr sig om min kropp.
Du finns där och är alltid glad och gillar att se mig le.

Är rädd, verkligen verkligen as rädd p.g.a att du bor så långt ifrån mig. Vad äre, ca 70-80 mil?
Jag klarar inte distansförhållanden i vanliga fall. Men för dig är det verkligen värt att kämpa.