Hold on to what you believe.

Har suttit och pratat med min syster och Jenni i telefonen idag utan ett ända leende typ.
Det är galet, vad händer med mig? Bakat kladdkaka iallafall och det fick mig på andra tankar.
Just nu sitter jag och är trött och väntar på att ugnen ska värmas upp.

Jag vet att jag kommer klara det men jag vet bara inte hur.
Många människor tror att jag bara söker uppmärksamhet när jag skriver som jag gör.
Det gör ont när man hör att man blir kallad Attention whore fast det ända man vill är
att få reda på vilka som faktiskt bryr sig om en och ens välmående.
Det slår mig att jag varje dag sitter och stirrar in i en vägg, ett träd som nästan blåser omkull, taket som är så tomt som en öken
med en lampa som ett ensamt hus.
För bara några dagar sedan var jag inte så mycket för att tänka så som jag gör idag men när jag kollar vidare på hur jag har det och hur ensamt jag står inför rätta så känns det inte lika bra längre. Jag kan gå timmar i förhoppningar om att någon ska ringa mig, smsa mig, skriva till mig bara för ett hej.
Jag vet redan nu att det är något så stort fel på mig att ingen vill prata med mig utan att tycka att jag är konstig eller bara allmänt dryg..
Vad gör jag för fel egentligen? Är jag verkligen så otroligt vedervärdig?

Jag kan kolla på andras bloggar eller liknande då en person t.ex lagt upp en bild på sig själv ca 5 kommentarer max om att den är allmänt söt och att den som kommenterat är avundsjuk.
Jag tar knappast bilder på mig själv längre för jag har sådan ångest om min kropp och hela mig.
Jag tränar för att gå ner i vikt för att se lika vacker ut som alla andra. Jag försöker undvika sötsaker och mat.
Jag sminkar mig så jag ser grovt äcklig och kletig ut i ansiktet.

Men vad vet jag, jag kanske passar bättre i mitt rum med nerdragna persienner och en data full av skit.