Punk_Prinsessans blogg

Sid och Nancys saga tar aldrig slut

Nöje & Kultur 2008-10-10 | Uppdaterad 2008-10-11

I morgon är det 30 år sedan Nancy Spungen hittades död på ett sjabbigt hotellrum i New York.

Några månader senare dog pojkvännen, Sex Pistols basist Sid Vicious.

Den forne Bräkne-Hoby-punkaren Göran Persson minns två lika älskade som hatade människor.

Den 12 oktober 1978 dog en ung flicka under våldsamma omständigheter på ett sjabbigt hotellrum i New York.
När namnet på henne offentliggjordes slog nyheten ner som en bomb och ledde till förstasidesstoff världen över.
Den döda, som hittats på toaletten efter ett knivhugg i magen, var Nancy Spungen och flickvän till Sid Vicious, basist i rockgruppen Sex Pistols. Denne greps omedelbart av polisen misstänkt för att ha utfört gärningen. Efter en kort tid frisläpptes han dock mot borgen.
Skvallerpressen hade fått ännu en skandal att gotta sig i – precis som den sensationslystna allmänheten. Nancy var 20 år vid sitt sorgliga frånfälle. Bara några månader senare –- den 3 februari 1979 – skulle Sid, 21 år, följa henne i döden efter en överdos. Dessförinnan hade han redan försökt ta livet av sig. Polisutredningen kring Nancys död lades ner efter Sids bortgång.
Paret Sid och Nancy blev redan i sin livstid ökända för sitt vilda, utsvävande liv och var frontfigurer i den punkvåg som svepte fram över världen i mitten på 70-talet. Sex Pistols var det band som förkroppsligade punken med sin inneboende vrede, sin obscenitet och sin trotsighet. Skandaler och medial uppmärksamhet hade följt bandet i dess spår varhelst de rörde sig eller uppträdde. Varje litet uttalande av dem offentliggjordes i media och blåstes ofta upp för att väcka maximal förargelse. Särskilt ibland kristna och ”anständiga” medborgare.
Skivkontrakt sades upp och spelningar ställdes in efter påtryckningar och protester. Ibland samlades en aggressiv mobb som ville klå upp bandmedlemmarna. Alla som hade anknytning till Sex Pistols hamnade i fokus under gruppens korta men hektiska existens.
Efter sortin ifrån jordelivet uppstod närmast en mytologi kring Sid och Nancy. Många kallade kärleksparet för punkrockens svar på Romeo och Julia. Deras intensiva kärleksaffär kom att leva sitt eget liv i det kollektiva minnet. Något den oerhört suggestiva filmen Sid och Nancy (1986) fasta på detta.
I februari nästa år släpps ännu en film där de båda står i centrum: Who killed Nancy? Denna ifrågasätter om Sid verkligen var den knivhögg henne till döds.
Chelsea Hotel i New York var vid den tiden ett beryktat tillhåll för både knarklangare och narkomaner. Det förekom en ganska frekvent ström besökare till Sid och Nancy, så en alternativ gärningsman kan alltså ha orsakat hennes död.
De omdömen som fällts om Nancy Spungen genom åren har så gott som uteslutande varit negativa. Hon har kallats för hora, häxa, manipulativ, ondskefull, sadistisk, självdestruktiv och är den person som ansetts bära skulden till Sex Pistols nedgång och fall. Nancy har liknats vid en slags motsvarighet till Yoko Ono och Beatles, fastän många gånger vidrigare.
Sanningen är dock att den penningfixerade managern Malcolm McLaren var den stora boven i dramat när det gällde Sex Pistols splittring. Han blåste bandmedlemmarna på stora pengar och när Johnny Rotten ifrågasatte det hela blev han utfryst. När Nancy väl kom in i bilden och fick ett stort inflytande på Sid, genom sex och droger, blev hon snarast katalysator i en upplösningsprocess som redan var i full gång.
Att såväl McLaren som de övriga medlemmarna i Sex Pistols hatade Nancy Spungen är dock oomtvistligt.
– Hennes närvaro vilade hela tiden som ett svart moln över Sid, har en av dem berättat många år senare.
Johnny Rotten har sagt vid ett tillfälle:
– Det finns ingenting av hämndbegär med att jag kallar henne för ett monster. Hennes självdestruktivitet var sådan att hon ville dra så många människor med sig i sitt fall som möjligt.
Alla gjorde allt för att hålla henne borta ifrån Sid. Vid ett tillfälle fick Johnny Rotten hålla henne i fötterna ut genom ett hotellfönster och hotade att släppa taget.
Ingenting hjälpte.
Sid och Nancy var som ler och långhalm. Deras förhållande hade ingredienser av sado-masochism samtidigt som de var ömsesidigt beroende av varandra.
Under ungefär ett år fick de njuta tillsammans av att hamna på löpsedlarna och bli behandlade som rockstjärnor. Samtidigt grälade de och slogs offentligt både med varandra och utomstående. När paret ställdes inför rätta för narkotikainnehav fanns journalistkåren på plats och rapporterade om Nancys sura, trotsiga ansiktsuttryck.
Ett mer nyanserat porträtt av Nancy Spungen får man i boken Inte som andra döttrar, som hennes mor Deborah gav ut 1983. I den kan man läsa att hon redan ifrån barndomen led av djupgående psykologiska problem.
I praktiken gick hon inte att styra, varken av läkare eller psykologer. Många år senare kastade någon fram idén att Nancy förmodligen led av schizofreni. Sen dess har kunskaperna ökat. Mer sannolikt är att hon hade en borderlinepersonlighet, som innebär att man är intelligent och välformulerad och dessutom har egenskapen att fullständigt dominera sin omgivning. En sådan utnyttjar hänsynslöst andra personer för att förverkliga sina egna ambitioner. När man i dag läser om människor som vittnar om den avsky som de kände för Nancy, och de egenskaper som ledde till hennes öknamn ”Nauseous Nancy” (Äckliga Nancy) passar borderlinediagnosen väl in i bilden.
Narkotikamissbruket bidrog naturligtvis i hög utsträckning till att hennes paranoida beteende ytterligare förvärrades.
Nancys stora dröm var att synas och få del av den uppmärksamhet som de stora stjärnorna kan sola sig i. Vilken tonåring, och i vissa fall även äldre människor, drömmer inte om detta?
Till skillnad ifrån många andra satsade hon allt på att förverkliga drömmen. Nancy flyttade som 17-åring till New York och kom i den rockvärld som hon så länge längtat efter. Hon skrev en del tidningsartiklar om nya musiktrender och kunde säkert med lite tur och envishet ha skapat sig en framtid som skribent.
Redan tidigt började hon dock använda droger för att bemästra ångesten. Hon blev en groupie och träffade rockkändisarna back-stage.
1976 tog hon sig till London där hon siktade in sig på de snabbt stigande stjärnorna Sex Pistols. Sångaren Johnny Rotten var dock inte intresserad utan presenterade henne istället för Sid Vicious. Denne föll pladask för den platinablonda, hårdsminkade och sexuellt erfarna förförerskan.
Ingen av dem kunde då ana att deras liv för alltid skulle bli sammanvävda och att de efter sin död skulle bli mytomspunna ikoner.
I början levde de säkert i illusionen om att få leva sina liv i strålkastarljuset, i berömmelsen, för alltid. Snart nog hamnade de i en negativ spiral av ständig penningbrist, missbruk, våld och konflikter.
Det var sannerligen ingen kärlek i rosenrött som präglade Sid och Nancy turbulenta liv. Snarare gick det i olycksbådande långfredagslila.
Med facit i hand framstår paret snarare som avskräckande exempel än som förebilder. Jakten på självbekräftelse, att bli sedda och älskade, sporrade dem under deras korta jordetid. Det är bara tack vare sitt dyrköpta kändisskap och förtida död som de är ihågkomna i dag.
På Nancy Spungens gravsten i Bansalem, Pennsylvania, står idag förutom hennes namn födelse- och dödsdatum en mening som på ett utomordentligt sätt sammanfattar hennes liv: ”Your Odyssey is over – sleep in peace.” Din irrfärd är över - sov i ro.
Sid Vicious kremerades och uppgifterna går isär om askan efter honom spreds på Heathrow-flygplatsen i London eller om den ströddes över Nancys grav. Den enda som visste sanningen om detta – Sids mor – dog för några år sen av en överdos och tog sin hemlighet med sig i graven.
De övriga Sex Pistols-medlemmarna spreds som agnar för vinden efter gruppens upplösning i januari 1978. Det tog lång tid innan motsättningarna kunde överbryggas.
Inte förrän på 90-talet återförenades bandet och började göra sporadiska framträdanden. Glen Matlock, basist i gruppen innan Sid Vicous tog hans plats, gjorde då comeback tillsammans med Steve Jones, Paul Cook och Johnny Rotten. Bland annat framträdde man i fjol på 30-årsjubileumet av utgivningen av gruppens enda officiella album: Never Mind the Bullocks. Så sent som i somras uppträdde bandet i Borlänge.
Även om de medelålders herrarna numera är lugnare än på det vilda 70-talet, inträffade återigen en skandal i somras under ett bråk i Barcelona mellan Johnny Rotten och en sångare ifrån ett annat band. Bland annat anklagades han för rasistiska uttalanden. Massmedia hakade givetvis på händelseförloppet men Rotten blev inte svaret skyldig i en pressmeddelande:
– Jag tycker jättesynd om en man som måste ljuga om vad som var en perfekt kväll, skrev en allt annat än ödmjuk Johnny Rotten och hävdade att de andra banden var avundsjuka eftersom publiken bara ville ha autografer av legendariska Sex Pistols.
Att Sex Pistols fortfarande kan väcka heta känslor änns ändå hemvant.
Det bevisar åtminstone att någonting är sig likt i rockvärlden.
Och om Johnny Rotten inte längre orkade reta gallfeber medmänniskorna – ja, då vore Sex Pistols helt enkelt inte längre punkbandet Sex Pistols.

Barndom [redigera]

Nancy Spungen föddes 1958 i Lower Moreland Township, en förort till Philadelphia. Hennes föräldrar, Frank och Deborah Spungen, var båda judar och tillhörde medelklassen. Nancy föddes fem veckor för tidigt och led av cyanos, en sjukdom som orsakas av syrebrist i blodet och som gjorde henne blå. Hon hade även gulsot. Som barn var hon väldigt hyperaktiv och ibland också våldsam mot sina yngre syskon Susan och David Spungen. Hon hotade att döda en barnvakt och när hon var fem år attackerade hon sin mor med en hammare. När hon var elva hade hon blivit relegerad från skolan och gick i terapi eftersom hon led av depression. Det var också i den åldern hon försökte begå självmord första gången. Under tonåren medgav hennes terapeut att Nancy antagligen var schizofren.
Vuxenliv [redigera]

Nancy lämnade sitt hem när hon var 17 år och flyttande till New York. Man tror att hon gjorde sig bekant med Debbie Harry och band som Aerosmith, New York Dolls och The Ramones. Hon drevs av sitt två år gamla heroinmissbruk till att först strippa, eftersom hon behövde pengar till drogerna. Hon flyttade senare till London eftersom alla hennes vänner inom musikvärlden flyttade dit. På en fest hos en väninna träffade Nancy Sex Pistols och blev av Johnny Rotten presenterad för Sex Pistols-basisten Sid Vicious som hon snart flyttade ihop med. Under sitt 11 månader långa förhållande med Vicious ökade hennes drogmissbruk och han var mycket våldsam.
Hennes tidiga död [redigera]

Efter Sex Pistols turné i USA flyttade Nancy och Sid Vicious in på Chelsea Hotel, rum 100 [1] och det var där Nancy hittades död i badrummet under ett tvättställ, den 12 oktober 1978. Hon hade mördats med ett hugg i magen av en cirka 18 cm lång jaktkniv som tillhörde Vicious dock köpte Nancy kniven åt Sid på Times Square. Han blev senare anklagad för mordet trots att Neon Leon (musiker) sa att det fanns en langare kvar när han och de sista gick. Sid hade däckat tidigare den kvällen efter att ha tagit en stor mängd tuinaltabletter och alkohol. Hon hade bara på sig svarta spetsunderkläder när man hittade henne. Man tror att hon fick kniven i magen mellan klockan sex och sju på morgonen och dog mellan klockan nio och tio på morgonen, efter att ha förblött. Både Sid och Nancy var höga på okänt antal droger eftersom vittnen på hotellet vittnat om att de skulle ha haft ett hundratal dollar att slösa på enbart droger den kvällen. Sid greps av polisen för mordet men släpptes mot borgen och dog av en heroinöverdos några månader senare, den 2 februari 1979, Och man tror inte att det var ett misstag, utan att det var självmord. Man tror även att det kunde vara Sid's egna mamma som tvingat i Sid drogerna till överdosen.[källa behövs]

Nancy blev bara 20 år gammal och hennes grav finns på en judisk begravningsplats i Philadelphia, USA.

NANCY SPUNGEN 1958-1978

jag har i bland fått frågan hur det kan fungera ångstdämpand, och det är igentligen ganska enkelt att förklara. när man har grov ångst så känns smärtan fysiskt, och då är det mycket lättare att förflytta den smärtan någon annanstans, till exempel till handleden genom att skära så där. den smärtan är mkycket mera logisk nä den där oförklariga som sitter djupt inom en, och desutom han man själv kontroll över den. man kan saga att självskäradet, för mig, var som en avledningsmanöver, för att tvinga mig själv att fokusera på något annat nä ångesten. och när man väll är inne i det här mänstret med självskador, så är det svårt att se varför det skulle vara fel. det funkar ju liksom, det tar bort ångesten. det man inte inser är att det bara är en kortvarig lösning, ett sätt att fly den egentliga orsaken till att man har ångest och mer dåligr. ”om du nödvändigt ska skära dig kan du i alla fall göra det ordentligt och ta livet av dig.” det är faktiskt en reaktion som jag fick på en artikel om självskadebeteende som jag publicerade på sockerdrika.nu. utöver att det är ett idiotiskt utalade, så har den som skrev det verkligen missförstått det här med självskadebeteende. jag har aldrig velat ta livet av mig när jag skurit mig, och undersäkningar har visat att mycket för sätt att hålla sig vid liv, ett sätt att öveleva vardagen och ångestattakerna.