De vuxna visar vägen, bli som dom.. Eller!?

Skrivsugen idag! Här kommer ett annat ämne som ligger mig nära om hjärtat. Min relation till "vuxna" människor, i stort sätt hela mitt aktivt tänkande liv.

Ni kanske känner igen det här. "Vuxen vet bäst, så lyssna nu!" Eller "tjafsa inte emot, jag är äldre än dig."
Detta är något jag hört från både föräldrar, lärare och andra vuxna jag stött på hela mitt liv. Men jag blir så Jävla besviken på alla dom, de ska framstå som några jäkla gudar som ska visa en vägen.. Ändå ser mitt liv ut som det gör idag? Jag lever ett liv där jag har svårt att visa respekt för människor då jag sett så himla många snedsteg. Den största anledningen är för att de flesta har betett sig lika moget som en gurka många gånger.

Under min uppväxt har jag ett antal gånger skällt ut lärare för att de tryckt ner elever, lärt ut på fel sätt och särbehandlat kamrater med specialbehov, betett sig allmänt illa mot elever. Och framförallt, när de betett sig illa mot Mig. Jag har blivit duktig på att visa sådana människor att det fanimej finns en gräns.

Jag har även upplevt enorma svek från nära håll i vuxenvärlden. Främst från pappa, den envisa åsnan som alltid har rätt. Han har låtit mig upptäcka att som vuxen ska man vara otrogen, alltid ha rätt, berätta för sitt barn hur illa man tycker om dess mamma, utpressa sitt barn på olika sätt. Idag är jag vän med min pappa, men än idag har han sitt 'vuxenkomplex' kvar och försöker berätta hur illa min mamma är. Min mamma, en av de få vuxna jag alltid tolererat och tyckt om

Tja för att inte gå in på mitt liv för mycket. Rökning, alkohol, otrogenhet, svek och ilska. Det är ett under att så många av oss ändå lyckas växa upp och bli fina, considerate människor, trots de fina tipsen vi fått från många vuxna..

Jag tycker att vi ska vara stolta, vi starka barn som trots alla nedgångar lyckats så bra i livet. Vi ska inte bli som de vuxna. Vi ska bli våra egna vuxna!

Let us fucking act like it for real!