Puckies blogg

Det finns ingen annan människa på denna jord som kan trycka ner mig så mycket som du kan.
Du kan få människor att känna sig så jävla värdelösa och misslyckade.

Jag vill verkligen inte vara hemma mer. Vi funkar inte ihop. Du förstår inte mig, och jag förstår inte dig.
Det går inte. Vi har försökt i 21 år, men det funkar liksom inte. Enda gångerna vi gick mer än en veckan utan att bråka var de gångerna jag var så liten att jag inte kunde prata och säga vad jag tyckte. Annars är du bara arg hela tlden. Eller så pratar du inte med mig alls.
Jag vet inte om alla har det såhär, men jag hoppas verkligen inte det. För detta är ett helvete. Att ha ont i magen varenda gång man ska hem, för man vet aldrig när helvetet bryter ut igen. Det förstör mig. Det är det som får mig att må dåligt. Jag känner mig så liten och onödig för världen när du säger de saker du säger. Jag vill inte vara i din närhet, för det känns bara som att jag infekterar den.
Det gör ont att inte ens du, som av naturen borde göra det, inte ens kan uppmuntra mig till någonting jag vill.
För dig är mina målningar slöseri med tid. För dig är alla mina drömmar slöseri med tid.
Jag vill ha uppmuntran. Allra mest av dig.

Har inte varit inne här på EV-IG-HET-ER.
Tänkte bara uppdatera er lite här.
Livet har ordnat till sig.

Jag har nu bestämt mig för att satsa på att jobba som vikarie lite här och var.
Inom barn- och äldreomsorgen. Kanske utbildar mig till undersköterska sen.
Jag vet inte.
Jag ska även på arbetsintervju på måndag. Vi får se hur det går.
Oavsett vad så har jag en plan.

MEN, jag har även fått lägenhetsvisning. Imorgon.
Allt vänder nu. Jag ska äntligen få ett EGET hem, en EGEN kaffekokare, och en EGEN soffa.
Det kommer vara mitt. Alltihop.
För många kan det kanske verka som en konstig grej att vilja ha en egen kaffekokare.
Men jag har aldrig haft en egen kaffekokare i hela mitt liv. Och definitivt inte ett eget hem.
Jag kan göra vad jag vill. Jag kan inreda hur jag vill. Det blir MITT.
Jag har sett allt framför mig i så många år, så nu är det fan dags.


Nu är det fan dags att bli vuxen.

Verkar inte som det i alla fall.
Han kommer fortfarande hit med jämna mellanrum för att ''prata med min mamma''. Och antagligen delvis för att göra livet surt för mig, om jag ska vara helt ärlig.

Det är dags för dig att åka och hälsa på din egen mamma istället för att komma hit och infektera luften jag andas.
I mitt eget jävla hem tycker jag faktiskt att jag borde kunna komma och gå som jag vill, utan att vara orolig att du ska vara här.

KAN DU INTE BARA DRA ÅT HELVETE NÅGON JÄVLA GÅNG?

Jag hoppas dina barn blir fula.

Lite smått besatt av Rita Ora nuförtiden. Men vad gör det? Hon är ju snygg och så.
Lite smått miserabel för att jag inte hinner rita och faktiskt varva ner ordentligt. Är inget annat än stressad nuförtiden. Blir galen. Går snart i taket. Orkar inte. Kommer bryta ihop snart. Aaaaah.

Har varit iväg i två veckor eller något, och det är helt galet skönt att vara hemma igen.
Inte för att jag trivs här. Inte för att jag vill vara här. Men just för att min älskade, vackraste och finaste lilla cocker är här. Jag kramade ihjäl honom när jag kom hem.
Började nästan gråta av lycka. Min finaste. Jag har saknat honom så fruktansvärt mycket.

Har slängt iväg 11 mail idag om jobb, och jag hoppas att någon nappar.
Ringde dock ett samtal till Åre, och de verkade intresserade.
Det var tydligen inte så många som hade hört av sig, och hon verkade positiv.
Eller så var hon bara bra på att ljuga, vad vet jag?
Vet dock inte om jag orkar åka iväg så jävla långt och jobba utan några vänner i närheten.
Kanske kan vara bra dock. Det är bara några månader i taget med, så jag jobbar 3 månader, är hemma ca 1 månad, och sen jobbar jag 3 månader igen.
Skulle jag få det så åker jag nog. Får väl se till att vara lite spontan.


Nu ska jag i alla fall sätta mig och rita lite, för det är också något jag saknat något så fruktansvärt.