Welcome to my life
Mitt rum min fristad. Här är jag säker från omvärlden. Allt känns lite tryggare, världen genom mitt fönster. Ingen kommer in här utan mitt tillstånd. I mitt rum är jag fri, och en fånge. Jag älskar mitt rum, och jag hatar det.
I mitt rum lever mina mardrömmar, dag som natt. Jag drömmer om dom döda. Dom säger att det snart är min tur. Att det är snart min tur att dö. Dom skriker, hånar och skrattar. Rösterna vill inte försvinna. Dom driver mig till vansinne och gör mig galen. Snälla sluta. Jag orkar snart inte mer.
Det är nu veckor sen jag var i skolan. Jag håller mig borta fån helvetet, vad är det för fel med det? Tro mig, där är jag inte saknad av någon. Alla blickar och viskningar är som knivhugg i ryggen. Dom skär djupa sår som aldrig vill läka. Dom kommer alltid finnas där, påminna mig om att jag inte hör hemma i den här världen. Alla människor samlas runt mig, pekar ut alla mina fel. Dom slutar inte förrän hon hittat alla.
Mina vänner försvann när min klädstil blev för fattig och konstig. Dom blev för fina för mig antar jag. Jag vet inte hur jag ska bete mig i sociala sammanhang längre, paniken tar över. Jag ler så dom inte ser, medan jag skriker inombords. Men ett leende på mina läppar tar jag emot alla blickar, viskningar, hot och trakasserier. Varför är det mig dom flyttar på när mobbarna får stanna kvar?
Men jag antar att det är mitt äckliga fel. Mobbarna berättar ju bara sanningen och är ärliga mot mig.
Jag är nog ful, äcklig, horig, falsk och värdelös som dom säger. Dom bara berättar sanningen.
Smärta är en del av min vardag. Lider gör jag varje dag. Mitt inre blöder och skriker efter hjälp.
Varför är det ingen som hjälper? Ingen som bryr sig. Jag har blivit bästa vän med ett knivblad från en pennvässare. Jag stal den från min bror. Han har redan så många. Hän märker inte om jag tar en.
Det gör inte ont när pennvässarens vassa blad skär igenom mitt tunna bleka skinn. Nej det blir bättre. Smärta är ju ändå min vardag. Jag är van. Jag skär sår efter sår.
Det här var inte bra. Nu är det blod överallt. Skar jag för djupt? Nej, det finns inget sånt som att skära för djupt. Det gör inte ont, tyvärr. Nej smärtan i bröstet är fortfarande lika illa. Lika bra att hämta kökstrasan och torka upp röran. Mamma blir inte glad av blodfläckar på golvet och fönsterbrädet. Nej hon skulle bli arg.