Utbrottstjuv.

Hur lyckas man med att hamna i situationen där man tvingas bryta sig ut från sin egen arbetsplats?

Allt började med en matlåda.

Just som jag skulle springa iväg till jobbet på morgonen upptäckte jag att gårdagens matlåda låg kvar i min väska, inlindad i en påse. Jag slet ut påsen, dumpade den på bordet och tänkte sen inte mer på det.

Under dagens gång fick jag säkert fem gånger frågan "har du nyckel?" ställd eftersom jag skulle låsa. Dagen innan hade jag dubbelkollat flera gånger att den låg i min väska så jag hade inga tvivel om saken och blev därför mycket förvånad när jag klockan tio stod där tomhänt.

Paniken var oundviklig. Jag försökte få tag på kollegor som bodde i närheten men fick ingen hjälp fanns till hands. Till slut föreslog en av dem att jag skulle låsa dörren inifrån, larma och springa ut bakvägen inom 60 sekunder, dvs innan larmet aktiverats.

Om jag någonsin betvivlat min potential för spioneri är all den tvivlan borta nu. Jag låste, larmade och flög genom salongen, graciös som en svan, shady som en tjyv i natten. Under sprinten var jag tvungen att se till att de tröga dörrarna stängdes ordentligt så att de inte skulle utlösa larmet, samtidigt som jag höll mitt eget tempo uppe. Det hela blev kändes inte mindre storslaget av att jag just nu kollar igenom Prison Break. Jag var en ninja. En kung! En utbrottstjuv...

Väl ute i nattluften kunde jag äntligen andas ut. Stadens välbekanta omgivning bredde ut sig, men något var annorlunda. Nej, det var jag som var annorlunda.

Nattens eskapader hade förändrat mig. Kampen mellan liv och död hade satt sina spår. Linjen mellan kriminell och laglydig hade suddats ut till en gråzon.

Om jag rökte hade jag tänt en cigg och sakta strövat hemåt. Istället skuttade jag hem och åt godis.

Slutet gott, allting gott.

Amen.