Spöken? Inbrott? Plötslig nödighet?

Idag på jobbet runt stängningsdags sitter vi ett gäng arbetskamrater och chillar i personalrummet då det plötsligt hörs en underlig smäll. Det är svårt att avgöra om det kommer utifrån salongen där några fortfarande arbetar eller uppifrån kontoret på våningen ovanför, där ingen bör vara för tillfället. Vi tänker alla att det måste komma från salongen, tills några minuter senare då det plötsligt hörs en till smäll, denna gång mycket högre och definitivt ovanifrån. Jag och en annan assistent reser oss och rusar ut för att se vad som hänt. En av frisörerna, den enda "vuxna mannen" i rummet ropar "Petri, go check! You're a man!" och sitter själv kvar för komisk effekt. Och för att han inte vågar. True story.

Vi springer upp på övervåningen, in i en korridor där det är helt mörkt sånär som på lite kvällsljus som skiner in från ett dåligt placerat fönster. Dörren till kontoret är stängd. Den andra assistenten som är avsevärt mer kraftigt byggd än jag väser "Petri, du först!" (vad är det med mina kollegor och att använda humor i konstiga situationer?) men han trycker sedan ned handtaget och puttar försiktigt upp dörren. Jag kollar läget, ser så att ingen sitter gömd någonstans och går sen in.
Det enda vi ser som kan ha orsakat ljudet är en stor tavla som står lutad mot skrivaren på ett väldigt otympligt sätt. Vi blir tvugna att anta att den fallit på något vänster och på så sätt orsakat ljudet. Men vad var det då som lät första gången?

För kuslighetens skull bestämmer vi oss för att inte hänga upp oss på det, mysteriet är löst. När vi börjar bege oss tillbaka märker jag dock något nytt. Dörren allra längst in i korridoren är öppen och det lyser där innifrån.


Nervositeten kryper sig på igen. Tänk om det verkligen är någon annan här uppe? Tänk om han är större än oss? Beväpnad? Desperat?

Dumma tankar såklart, men bäst att kolla. Det är då min kollega gör nästa upptäckt, den värsta hittills. Dörren till trapphuset (den som går genom hela byggnaden, inte bara salongen) är olåst och inte ordentligt stängd.

Det är här vi stannar till på allvar. Ingen av oss fnissar längre över att det är creepy. Jag tror att liknande tankar rör sig igenom bådas huvuden. Tänk om det verkligen är någon annan här uppe?

Tänk om jag blir skadad? Tänk om min kollega blir skadad? Vi borde kanske gå tillbaka och glömma detta. Men vad kan det få för konsekvenser? Vem ska kolla detta om inte vi? Jag inser att förutom frisören på våningen under är vi två här uppe bland de äldsta, de enda grabbarna samt de som troligtvis vore mest handlingskraftiga i en hotfull situation. Tänk om någon av de andra skulle bli skadade för att vi drog oss tillbaka nu?


Båda bestämmer sig samtidigt. Vi stänger till trapphusdörren och närmar oss långsamt men målmedvetet rummet i slutet av korridoren. Vi håller andan. Kikar in.

Det är en toalett. Ingen är där.

Min kollega släcker snabbt lampan och vi springer tillbaka längs med den mörka korridoren, halvt fnissandes efter all spänning. När vi kommer ner får vi veta att tjejen som jobbar på kontoret inte varit i byggnaden sen igår.

Var det så att hon slarvade med lyset, låset och hängde tavlan på ett dåligt sätt? Var det någon som bröt sig in, inte hittade något av värde men passade på att slå en drill? Är salongen hemsökt av en vålnad som aldrig fick besöka dass innan hen dog?

Vem vet?

Femton minuter senare stod alla assistenter och schamponerade sina kvällsmodeller och allt var glömt.

Slutet gott allting nice.