Vilken kväll!

På kvällen i går gick jag för att se min vän, idol och favoritartist Dick Lundberg på klubb Zero. Club Zero ligger i Nyköping så jag åkte dit med StoneHill som hämtade mig i Oxelösund och dessutom skjutsade tillbaka mig. Eftersom jag och StoneHill är mycket goda vänner så spelar han gratis taxichaufför åt mig, vilket är jävligt praktiskt vid sådana här tillfällen. Dels umgås vi och dessutom har vi kul, plus att han får sällskap eftersom han inte tycker om att köra själv. Jag vet inte varför, men han verkar obehaglig av det.
Först var det IRL (In Real Live) som skulle spela. De spelade lite alltifrån rock till fjortis-pop, eftersom de var osäkra på vad publiken skulle gilla. Jag pratade med sångerskan efter spelningen eftersom vi dansade ihop under en av deras låtar och hon blev förtjust i mig. Bandet hade incisterat på dans och allsång, och jag var den enda som lydde. Jag dansade som jag alltid gör utan att bry mig om vad resten av klubben tyckte. Jag viftade med armar, lekte med kroppen, hoppade och gjorde mig till, och lyckades till och med få mitt sällskap att vifta lite med höfter och hår. Dels tjatade jag som en femåring och sen drog jag bara med mig StoneHill till dansutrymmet. Han och Dick stod ju där och lekte med telefonerna som stela tonåringar! Jag vet inte varför, men uppenbarligen ville de inte dansa.
Efter IRL blev det musik-quiz. Värdinnan ställde alla möjliga underliga frågor och spelade alla möjliga sorters musik, allt från psalmliknande Walt Disney trams till en av Dicks låtar. Jag vet inte varför de gjorde så när alla kom dit för banden, verkar det som. Det var folk som kände artisterna och de flesta verkade vara Dicks fans också. Det pratades om att han spelar bra och sånt där, jag vet inte om de hört honom innan men det verkar så i alla fall eftersom det pratades både om och med honom under kvällen. Han spelade inte förrän vid tio tiden eftersom musik-quizet tog sin tid. Folk skulle upprepa frågor och gnälla på prat, eftersom de annars inte hörde.
När det väl var Dicks tur följde han för en gångs skull mitt råd och rockade taket av byggnaden. Han spelade och pratade och skiftade mellan svart och vit musik. Han började med ”Öarnas ֔, fortsatte med ”Allt du ville slå itu” och så vidare. Han sa att ”Eftersom ni gärna vill ha partylada sånger och vi artister vill komma med djupa och eftertänksamma låtar, så gör vi så här”. Han sa det på samma humoristiska vis som alltid. Han fick det att framstå som om det var jobbigt att lyssna på dem eftersom de har så melankoliska texter. Jag har lagt upp hans texter på TuneWiki, så det går att kolla där. Ta bara appen på Spotify så kan man sjunga med om man tycker det låter bra. Jag tycker i alla fall texterna och effekten av allt djud är bra, plus hur alla instrumenten spelas. Allting låter så rätt! Exakt rätt tidpunkter, exakt rätt känslor, allting smälter samman till rent underbar musik, alla anstränger sig så fint för att det ska låta bra. Trummisen smäller på trummorna för kung och fosterland, Dick sjunger så förbannat bra, basisten spelar på ett så roligt sätt, gitarristen spelar som en Gud och pianisten spelar lika ömsint som jag håller i små spindlar.
Vid sista låten sa Dick att ”Normalt sett dedikerar jag den här låten till mig själv, liksom att ’Hej! Jag är Dick och det här är jag!’ men nu dedikerar jag den till KIM för att hon hjälpt mig lägga upp mina texter på TuneWiki på Spotify!” Jag fick räcka upp handen och buga inför publiken, och vilket jävla jubel det var över mig!
De spelade låten ”Underbar” och vid gitarrsolot kom basisten ner och spelade medan jag dansade rygg i rygg med honom. Jag har aldrig dansat så lyckligt, jag kände mig som ett tomtebloss eller som ett femårigt barn med ADHD som man hällt 20 liter RedBull i. Jag hade det så kul och jag kramade ihjäl Dick efteråt. För en gångs skull på väldigt länge kändes min existens helt nödvändig!