6. Elsie och cancern (Del lll)

Jag ber om ursäkt för att jag dröjt så jävligt med att skriva om detta, men det är så otroligt jobbigt.

Föregående delar:
http://www.emocore.se/Nellie/blogg/1769829
http://www.emocore.se/Nellie/blogg/1770091

-

Alla dessa minnen är så suddiga. När jag ska urskilja allt och skriva om det så känns det som att någon sågat upp kraniet på mig och rört om där med en elvisp. Allting är i en enda sörja, men jag gör det bästa jag kan för att få ur mig det mesta. En hel del blir säkert aldrig nämnt, för att jag tappat bort det någonstans i minnessörjan för tillfället, men.


Verkligheten blev sjukdomen. Vårt vanliga liv var att vara hemma för det mesta. Om t.ex jag skulle någonstans fick man undersöka ifall de jag skulle till var sjuka/nyss hade vart sjuka (förkylning, hosta, magsjuka: you name it) och sedan i sin tur undersöka utifall de nyligen träffat någon som är/nyss varit sjuk. Alltid på det viset.

Till slut blev det våran verklighet. Om folk frågade vad som egentligen var fel med Elsie så spottade man bara ut: "leukemi, blodcancer" utan någon vidare känsla i det ens. Känslan som blev stod åhöraren för. Det låter sjukt, men det blir så. Även de hemskaste saker blir man van vid.

Allting rullade. Till slut blev man till och med rädd för den dag Elsie skulle bli "frisk". Man var rädd för att hon skulle sluta ta mediciner. Rädd för allt det där.

Slutet av en sommar så blev hon sjuk. Hon hade cancer, ja, men hon blev sjuk i sjukdomen. (Förresten: ni vet de där reklamerna? 3 av 4 barn överlever cancern? Det är mycket sant. Tre av fyra barn överlever CANCERN. Men det finns många mörkertal. Väldigt många. Otaliga barn dör av runtomkring-saker. Dör av vattkoppor, pga lågt immunförsvar. Dör av infektion, en seg förkylning. Ni vet.) Men. En sensommar blev Elsie sjuk.

Jag förstod inte riktigt. Inte hur illa det var. Hon låg på USÖ länge. Emellanåt bar hon en sådan mask som gav henne luft då hennes lungor inte klarade av att förse hennes kropp med ordentligt av syre. Jag hälsade på ett par gånger när det var så. Det var lite otäckt, men jag tänkte att det inte var så illa, säkert. hon har ju stått ut med värre, tänkte jag liksom.

Men, det var så mycket värre än jag trodde. En dag, då var Markus här. Vilket var en jävla tur, för annars vet jag inte vad som hänt. (Jag är evigt tacksam för att du fanns där då, Markus). Då ringde hur som helst mamma. Hon lät chockad, men ändå lugn. Apatisk på något vis. Hon sade: "Nellie, Elsie är inte bra. Hon ligger på intensiven.".

Jag frågade förvånat: "Va? Vad innebär det?" och mamma berättade att Elsie låg i respirator. Och en sten bildades i bröstet på mig, växte ända ner i magen. Respirator. Var inte det sådana hade som låg i koma som aldrig skulle vakna? De som hade sådana var väl i princip döda? Respirator?

Och sedan sade mamma: "Läkaren sade att han inte kan lova att Elsie överlever detta". Och där brast det. JAg blev hysterisk. Det var ett av de största panikanfall jag fått i hela mitt liv. Jag bara skrek. Rakt ut. Jag kunde inte prata utan jag bara skrek och grät. Och mamma visste inte vad hon skulle göra, eller vad hon skulle säga. Hon försökte lugna mig och sade att hon var tvungen att lägga på.

Och vi lade på. Och jag skrek. Och grät. Slog runtomkring mig och skrek, i sängen. Markus armar som desperat försökte hålla mig still och lugna. Jag, ur sängen, runt i huset, bara skrek och grät och skrek och jag vet inte. Och jag vet inte hur länge det pågick. När paniken ebbat ut så grät jag bara. Sedan senare inpå kvällen så tog jag fram mammas sprit och drack det rent, blev svinfull och, ja.

Dagen därpå åkte gick vi till mormor. Där låtsades jag ha feber, då jag egentligen var så sjukt bakfull att jag inte kunde göra någonting typ. Låg i deras soffa och sov. Vi käkade där. Gick hem mot kvällen, tillbaka dagen efter. Sådär var det i några dagar. De trodde det var återfall, läkarna. Läkarna tänkte söva henne trots att lungorna inte skulle klara av det, sedan kom läkaren som skulle söva henne och han vägrade. Till slut kom de fram till vad som var fel, hon hade någon sorts parasit i lungorna. När de hittat rätt penicillin blev hon bättre och fick tillslut komma hem.

Och nu orkar jag inte skriva mer, igen.