6. Elsie och cancern (Del II)

Jag minns när jag var och hälsade på hos Elsie på sjukhuset en gång, då visade doktorn "hjälpbilder" som visar olika saker så man ska förstå lite mer om sjukdomen, de bilderna har de mest till små barn som Elsie. Men jag fick se en bild, och där var det ett barnskelett. Det var ifylld med rött nästan överallt. Hela armarna, men inte händerna. Hela benen, men inte fötterna, bäckenben, ryggrad, revben, alla ben i bröstkorgen och sådär, halsen, nyckelben, axlar, mesta dels av kraniumet var ej ifyllt, endast toppen av kraniet, en stor rund cirkel, rött, rött rött. Sedan, efter att jag betraktat bilden en stund så sade doktorn: "Det rödmarkerade är överallt där Elsie har cancer". Sten. I magen. Tungt.

Jag träffade inte Elsie så ofta i denna period. Hon mådde oftast för dåligt för att kunna vara hemma. Det var jätteilla med henne ett bra tag. Men man träffade ju henne ibland och det var hemskt att se hur hennes långa, lockiga, blonda hår föll av huvudet mer och mer för varje gång. Tills hon var helt skallig. Hur hennes söta ansikte svullnade upp och blev stort och spänt. Hennes röst försvann. Länge kunde hon inte prata alls, hon kunde bara viska. Hon pratade aldrig. Hon var ständigt grinig och på dåligt humör. Från att få kramar, pussar och höra "jag älskar dig Nellie" varje dag, till att hon bara satt i vagnen jämt och ville bli gungad på pga magont. Hon ville inte prata med någon heller, hon var bara tyst. Ibland åt hon inte heller. Då fick hon sondmat. Ur sonden fick hon även mediciner. Ofta kräktes hon flera gånger om dagen. Ibland så att sondslangen nästan åkte ur magen på henne.

Efter ett tag kunde hon inte gå längre. Efter ytterligare ett tag kunde hon inte heller krypa längre. Hennes ben blev för ömma av alla starka mediciner, och till slut tvinade musklerna bort i benen. Hon kunde inte heller längre gå på toaletten, så hon fick börja använda blöja igen. Hon kunde inte gå på mycket lång tid. Man fick alltid bära på henne eller ha henne i vagn, trots att hon numera var tre år och sedan ännu äldre.

Vi i familjen gjorde allt för henne, vi gjorde allt för att hon skulle ha det så bra som möjligt. Bakade med henne jätteofta, hon fick alltid bestämma mat, om det så var så att hon ville ha till exempel tacos alla dagar i två veckor. Om hon helt plötsligt vaknade mitt i natten och bad om potatis så fixade vi det (detta hände ofta). Detta var en underlig tid i livet, och mycket jobbig. Och detta är egentligen bara början. Alla mina vänner, bekanta och folk man knappt ens kände frågade frågor om det: "Vad har hänt din syster? blabla".. Överallt, man kunde aldrig gömma sig, aldrig undgå.

Oftast var hon för sjuk för att kunna ta med sig till affärn och sådär. När man har leukemi, blodcancer, så har man inget immunförsvar alls oftast, eftersom det är en del av ditt immunförsvar som ger dig cancer (detta är så sjukt..) så man måste eliminera immunförsvaret för att cancern ska försvinna. De få gånger vi kunde ha med henne till affären, eller ut utomhus överhuvudtaget, så kollade folk snett, gav konstiga blickar, folk var så himla ohyfsade. Man kunde se både vuxna och ungdomar stå och viska. Alla gjorde det, helt ogenerat. En unge ropade en gång: "HAHA varför har du inget hår?! HAR DU CANCER ELLER?" åt Elsie, när hon var lite, lite äldre. Och mamma svarade ju att det hade hon. Då blev pojken tyst och gick, men jag förstår inte hur folk kan göra så. Till och med barn borde veta bättre.