6. Elsie och cancern (Del I)

Tror inte jag orkar skriva allt på en och samma gång, så jag börjar med en del, eller nåt. Måste även städa mitt rum som återigen ser ut som ett världskrig, men skriver lite först pga dödsont i magen och sånt. Kanske blir 2-3 delar (kanske mer, vet inte hur mycket text det verkligen blir) men sedan kommer jag posta ett inlägg med fotografier från hur som såg ut innan, hur hon såg ut under den tiden, och även bilder från nu efter också. Kanske blir lite hoppigt här och lite konstigt, men minnena är lite suddiga från denna tid då detta var en mycket jobbig tid för mig och min familj.

När Elsie var två så hade hon mycket blåmärken överallt, jämt. Efter att det varit så ett tag så blev vi ju fundersamma, då det inte är normalt att ha blåmärken över hela kroppen, hon fick flera nya varje dag utan att ens ha gjort illa sig. Små barn gråter ju oftast för minsta grej. Hon hade blåa märken överallt på kroppen, jämt. Den dag min storebror busade med henne och låtsasbet henne (ni vet med läpparna över tänderna och man inte ens trycker till knappt? På skoj liksom, han låtsades vara ett monster som skulle "käka upp" henne eller så) så fick hon ett stort, blått märke som var munformat bara någon minut efter. Givetvis var hon inte ledsen, för han hade ju inte gjort illa henne. Det var då dem tog henne till sjukhuset för att ta prover och se vad som var fel. Men vi förväntade oss inte det besked som vi fick.

Jag hade ganska precis börjat nian, det var i slutet av september. Jag var påväg hem från skolan, jag hade håltimme. Genom grinden kommer jag, och det första jag ser är min mamma som sitter på trappen utanför ytterdörren med en telefon i handen och gråter. Hysterisk. Jag gråter ju så snabbt jag ser henne, förstår att något är fel, men inte vad. Hon gråter och skriker, och kräks av all gråt, och kan inte ens prata för hon är så ledsen. Några enstaka, osammanhängande ord får hon fram, och till slut lyckas jag förstå vad hon säger. "Ringde, Elsie, Sjukhus.. Inte... Uppsala.. Fel", och jag förstår att det är något allvarligt fel med min lillasyster. Hon var två år gammal då, skulle fylla tre.

Ungefär hela släkten kommer hem till oss, alla gråter, jag förstår ingenting. Vet bara att det är fel på Elsie. Får höra att cancer är det nog, gråt gråt gråt och jag hysteriskt ledsen i trappen i vad som känns som timtal. Sedan försvinner dem. Mamma, Ulf, Elsie och Freddie, till Uppsala. Bara sådär. På vad som känns som ett ögonblick, samtidigt som en evighet, så försvinner dem. Och jag var hemma i huset med min storebror som nyligen lyckats bli ren från narkotika och min då 13åriga lillasyster.

Minns inte riktigt när, det kan ha varit dagen efter, så får vi ett samtal från mamma. Elsie hade cancer. I blodet och benmärgen. Blodet som flöt i hennes ådror var fyllt med dödande parasiter som tog kål på henne. Elsie hade cancer. Och här tog stormen fart. På 100 dagar var de hemma 8 dagar. Och de dagar de var hemma så hann de bara komma hem, packa upp, och sedan fick Elsie alltid feber eller något liknande så det var bara att vända igen.

Under den här tiden var det jag som tog allt ansvar, jag var som en mamma. Det var otroligt jobbigt. Jag hade det mycket tufft i skolan, gick 9an med förflutet 75%-skolk och hade nyligen blivit bättre med det. Med prov, läxor och allt möjligt att tänka på, mina betyg, allt, dagar från 08:40 till 16:00 eller så, och ta hand om allt hemma. Varje dag skulle hela huset städas felfritt, allt skulle dammas, ställas i ordning, dammsugas, torkas golv, allt ni kan tänka er + "sanering" av allting, så jag var tvungen att torka av alla ytor i hemmet så det skulle vara så nära bakteriefritt det går, ifall mamma och de skulle få komma hem. Varje dag. Handla. Laga mat åt alla, ta undan efter det, ha koll på Annie (13årig syster), ta hand om hunden, katterna. Hålla koll på storebror som mådde skit, hålla koll så det inte går åt helvete, allt var på mina 15år gamla axlar, och jag som knappt ens visste hur man lagade mat. Vilket låter hur löjligt som helst, men så var det. Och så tvätten givetvis. Allt ni kan tänka er. Jag hann inte med mig själv, mina tankar, mitt huvud. Inget hanns med.

En kväll skulle min bror bada i vårat badkar, och han gick in dit kl 21 ungefär, och jag pratade med mamma i telefonen och vi kom fram till att det skulle vara bäst ifall jag stannade där nere så han inte somnade där eller så. Till kl 03 på morgonen satt jag och försökte vara vaken i vardagsrummet, jag skulle upp kl 06:30 nästa morgon för att hinna med allt innan skolan. Då och då gick jag och knackade på, se så han inte sov. Till slut, trots kampen mot tröttheten så somnade jag, där i soffan. Nästa morgon kommer jag in i badrummet och min bror var som tur var inte kvar i badet. Men där låg blöta chips i badkaret, papperstussar spridda över badrummsgolvet. Papperstussar med blod på. Han hade tagit ett återfall, min bror. Jag ringde min mor. Jag fick lov att sätta på mig gummihandskar och städa upp oredan. Han har hepatit-C, därav handskarna. Städa upp blodet, pappret, chipsen, sanera badrummet.

Nu orkar jag inte skriva mer, fortsätter sen. Ångest.