la.

Första dagen då jag var i skolan efter 4 månaders frånvaro hon såg mig och kramade om mig...
nu när jag är nästan helt tillbaka, så skiter du i mig. Du behandlar mig som du har gjort de senaste 3 åren, jag är ingenting för dig längre, men kom ihåg jag älskar dig än, vi var bästavänner, de bästa vi var varje dagen och så skulle de förbli, men allting förändras och vår vänskap brann upp och vägen emellan oss, sprack, och delades på mitten. Nu står jag här ensam och rädd. Jag behöver dig, snälla kom tillbaks till mig. Våran vänskap var för stor, kanske därför du gav upp och drog, nu tänker jag på de fina stunder vi hade, i hela 1 år var det du och jag. Vi var som systrar vi fanns där för varandra var dag.
Men sanningen ska fram, du betydde allt för mig. Du fick mer än hälften av allt jag ägde för du inte hade något alls. Jag gav dig en bästa kompis halsband. Jag har kvar den ena halvan, den ligger på rummet och allting vi hade, de försvinner. Längtan av att hålla dig i handen, att krama dig och skratta med dig.
Jag tittar på himmelen, och önskar att en stjärna kan falla, så jag önskar att du och jag blev vänner igen, jag ber till gud att vi ska bli vänner igen. Men något stämmer inte, jag fattar inte varför.
Varför du slutade prata med mig, det gör ont så de svider. Jag gråter ofta, nu har jag ingens axel att stödja mig på. Men vi var mer än bara en. Vi var 2 tillsammans för, 1 + 1 det blir två..