Gitarrer & bas, trummor & hat.

Skriver här mest nu för att jag känner för att skriva av mig lite. Är annars alls inte så aktiv här.
Imorse gjorde jag mitt EEG dvs man blir upp hookad till massa elektroder och slangar för att se elektriciteten i min hjärna.
Eller något sådant. Eftersom jag skulle göra ett EEG så var jag tvungen att sova 3 timmar natten innan. För att man sedan ska somna när man väl kör igång testerna. Så är som sagt riktigt jävla trött. För en stund sedan så var jag alldeles hyper och kände mig hög igen. Ganska kul när det blir så, just i den stunden. Sedan efteråt blev jag tröttare än vad jag var innan.
Inte kul att leva med massiva humörsvängningar.
Imorgon ska jag till skolan, iallafall så ska jag gå på ett möte jag ska ha halv 10. Sen åker jag antagligen hem direkt efter.
Har haft utredningar, samtal, möten, läkarbesök, bup, 1000 neuropsyk tider så jag har knappt befunnit mig i skolan på cirka 3 veckor. Antar att jag missat mer än vad jag kan räkna till och ligger efter i alla kurser.
Men jag orkar faktiskt inte sitta och koncentrera mig där, jag får ingenting gjort ändå. Jag kan inte koncentrera mig längre.
Då är det ganska så svårt att sitta långa dagar och rå plugga som vi gör i skolan. Pallar inte heller med folk.
Fast jag vet att när jag väl är i skolan, så känns det bra och jag förstår inte varför det känns så jobbigt innan att ta mig iväg.
Ska bli bättre på att komma till skolan, förra terminen var det rutin att gå till skolan v a r j e dag.
Vilket jag inte riktigt fullföljt denna terminen. Ugh.
Men stannar kanske kvar så att jag äter lunch ihop med klassen, de är för övrigt helt underbara varelser. Får kramar och varma leenden så fort jag sätter min fot på skolans område. Även mina andra vänner på skolan gör hela mina dagar genom att prata med mig och säga hej.

På torsdag så är det final. Avslutet på mitt 1,5 års utredning. Har redan fått en preliminär diagnos nu, vilket känns bra.
På torsdag så är den fastställd och ska skrivas in i mina papper och journaler. Är inte rädd längre för det där ordet, namnet.
Det är jag, den är en del utav mig och jag är född med den. Den har alltid funnits där. Men jag låter den inte att ta över mig eller mitt liv. Jag är ändå jag, jag är Julie. Med eller utan alla mina "diagnoser" och besvär.

Idag när jag och mamma kom hem ifrån sjukhuset så hittade vi inte pappa, vi ropade och vi såg han inte någonstans. Tillsist så hittade vi han i ett hörn på golvet. Hans ben hade slutat att bära. Mamma ringde i panik ner till MS-centrum och försökte få en tid.
Så imorgon ska de till Sahlgrenska på en akuttid.

Jag hatar när det blir så och jag hatar att veta att det aldrig kommer försvinna utan och att hans tillstånd bara kommer att bli värre med åren. Jag vet att de flesta med MS slutar i rullstol. Halvt förlamade nästan. Är så rädd för mamma, hur hon ska klara att se sin man nästan förtvina framför hennes ögon och det finns inte ett skvatt hon kan göra.
När jag ser hennes smärtfyllda ögon fyllas med tårar, då gör det så jävla ont. För jag vet inte heller hur jag ska kunna hjälpa.
Och jag vet att hon inte heller vet det.



Har lyssnat mycket på Hästpojken det senaste. Älskar dem.
Vill ni lyssna på något bra så kan jag tipsa om Caligula, Gitarrer & bas, trummor & hat (som titeln på detta inlägg lyder) , Brinner, Samma himlar och Sommarvin. Martin är så fin så att det gör ont.