Djupt.

Jag hatar allt och hatar alla. Är arg på folk. Fast mer besviken. Eller ledsen. Eller väldigt ledsen. Eller mer? Jag vet inte. Allt känns som en röra. Och jag vill inte känna, helst vara helt bedövad från känslor. Det är finast så. Bäst.

Har dock haft en sån där jätte fin och awesome kväll igen, så jävla kul vi har haft. Jag har nog inte skrattat så här mycket på väldigt länge.
Älskar dom. (Hatar dom också, hatar ju alla.) Men lite bittersweet hatkärlek.
Fast Joel spräckte nästan skallen tihih.
Vi ska ta och tälta nån dag också hela gänget ute hos Noah. Dock har både jag och käraste Catrine lite fobi för tält.
Vi ska döda det. Tältet alltså. Jag och catti. Those people bring back on track, de bryr sig.

Nu är dock den molande känslan där igen. Lite som "Hej Julie, nu är du hemma igen. Nu ska vi påminna dig om hur allting står till och varför det alltid slutar med att du är den som blir illa behandlad när du försöker göra det så bra som möjligt. Bara så att du vet så är du helt värdelös och betyder ingenting. :)" - säg inte emot, för det är så det känns.
Ursäkta depp och hatiskt inlägg, till tröst kan jag väl ta till att jag inte är riktigt frisk. Jag är inte galen, det är inte det jag säger. Jag har lite olika personlighets störningar så att säga, lite borderline drag och något drag av asperger. Sen kronisk ångest också.
Vården kan inte riktigt bestämma sig.
Men, det är såhär det ä r. För mig, i perioder. Dock, den eviga nedstämda, sentimentala och tomheten i mig. Lider väl av kronisk tomhet kan man säga. Är med mig hela tiden. Det är detta som är basen, g r u n d e n . Jag kan vara världens lyckligaste, vilja allt.
Men jag går alltid alltid tillbaka till det här.
Det slutar alltid såhär. Jag hatar detta. Egentligen så hatar jag nog inte så många, jag hatar nog inte nån direkt. Eller jo, det finns folk.
Jag hatar mig själv. Det är det. Dock tar jag ut det på andra. Eller säger att jag hatar andra osv. Fast det gör jag lite.
Jag hatar nog allt fast ändå inte? det är ju detta som är problemet med mig. Ett utav dem. Jag är bitter iallafall.
En bild som beskriver mig ganska väl är en rosa bild med svart text som jag hittade på tumblr, där det stod:
I feel like I'm the worst, so I act like I'm the best."



Jag kommer nog aldrig kunna bli helt frisk, kunna ligga emellan "äta för mycket - svält." "hets träna - inte ens lyfta ett finger."
"sova för mycket - inte sova alls." Som exempel,
Mellanting. Det som är "lagom" och det gäller allt. Alltså, a l l t. Jag är väl störd, helt rubbad. Jag kommer nog aldrig kunna ha en "normal" självbild eller en normal relation med tex mat. Jag funkar inte så. Som vissa andra, jag är special.

Jag är beroende av andra, att veta att de som jag släppt innanför muren inte kommer lämna mig. Att de finns där, att jag är omtyckt osv.
Kanske låter konstigt, men jag måste faktiskt få höra tex: "jag älskar dig." "jag saknar dig." "fin du är." ganska ofta som en bekräftelse liksom på nåt. Att veta att det finns folk som tycker om en, faktiskt älskar en. Alla behöver höra det men det är så mycket som spelar roll för mig pga det. Att veta att jag är behövd. Utan det kan jag nog faktiskt inte leva.
Att man hör av sig, ringer, hittar på nåt. Veta att de är där. Jag är väldigt sån. Vilket jag själv tycker är jobbigt. Väldigt jobbigt.
Jag är lite som en virvelvind av känslokaos.
Förlåt igen för detta ofabulösa inlägg. Nej jag ska fan inte säga förlåt, det är fan du som läser detta. Ditt fel. Jag får skriva vad jag vill. ":)"
Skyll dig själv, lite så. Gillar inte du det jag skriver så sluta läs och sluta bevaka min blogg om du nu gör det. Okej?

Ska nu ta och läsa "Mördande citat och dräpande repliker." Min nya favorit bok.