Det där om depression.

Jag är deprimerad. Och varit i flera år nu.Min depression går upp och ner, vissa perioder är värre än andra och tvärtom. Jag har haft nu under några månader haft det ganska bra, men nu börjar det gå sakta tillbaka. Jag har nu ångest när jag vaknar, när jag går till sängs och jag får oftast en del ångest om dagarna. När jag är i skolan och när jag umgås med någon känns det bättre , jag känner knappt av min såkallade psykiska ohälsa. Mitt psykiska mående har gjort så att jag gått upp i vikt, och gjort mig ätstörningssmal, vaken dygnet runt veckor i rad och som om jag varit i ett vakum i en fet tjock dimma då jag bara sov och halvsov mig igenom allt. Genom mitt mående har jag skadat min kropp och skadat andra runt om kring mig. Jag har varit fara för andra och fara för mig själv. Jag har tagit antidepressiva mediciner och tillsist tagit de endast för att dämpa mig och min sorg. Jag började använda alkohol och cigaretter som min flykt och kunde även överdosera mitt lugnande i smyg. Jag har varit synad dygnet runt och har både velat dö och haft dödsångest. Jag har fått lära mig om på nytt hela det sociala, att lära mig att skriva och läsa, prata och umgås , kommunicera. Det är svårt och vart svårt men får man hjälp och vill själv så löser allt sig.

Jag har nu för första gången i mitt liv det bra här hemma , jag får numera riktig hjälp och jag sköter skolan , varken röker eller dricker och får numera också bara lite lite lugnande på kvällen så att jag ska få sova. Jag avstår ifrån andra antidepressiva mediciner nu för att jag vet att det finns andra saker som hjälper bättre och som inte skadar mig. Men ändå så kämpar jag med att hänga med överallt, hantera min ångest som kommer mer och mer krypande fram , fixa skolan och försöka komma så långt bort ifrån mitt gamla mående som jagar mig ibland. Men det går inte att springa ifrån. Jag har fortfarande en del kontrollbehovs problem och fobi-fix-idéer och kommer nog ha en hel del utav detta med mig för alltid.Jag trillar ibland dit med min självskada och gör det ibland omedvetet i sömnen. Det är viktigt att få hjälp , våga få hjälp och våga prata om sånt här't. Tillsammans kan vi hjälpa varandra och jag skäms inte för att prata om min historia eller självskada även detta gäller då självklart min depression. Det tar tid att komma över det och kunna prata om sitt mående. Men man ska inte skämmas. Nästan alla ungdomar är deprimerade och mer än hälften kommer någongång använda någon antidepressiv medicin. Jag tycker detta borde bli mer öppet och det handlar inte om att "vika ut sig och sitt liv" med våra historier kan vi hjälpa andra och du är aldrig ensam om att må på det viset du gör oavsett hur du än mår.

Julie has spoken, take care, godnatt och Amen. <3