KiSuukkos blogg

Hej.
Jag streamar på twitch ibland.
Det är roligt, jag är rolig.
Dålig på spel men väldigt rolig.
Är snygg också, det är viktigt på twitch.
Så kom och titta på mig, kanske prata med mig.
Blir det bra?
Är vi överens?
Fantastiskt, tack, ses där.
https://www.twitch.tv/kisuukko

Genomgå inte en bröstoperation och dra på dig en propp i lungan dagen efter.
Det är ingen bra kombo, okej?
Du kommer få åka till akuten, få en morfinöverdos, sluta andas och få hjärtstopp.
Följande två månader kommer du få ta blodförtunnande sprutor i magen varje dag.
Detta ovanpå själva läkningen av brösten som bara det är jobbigt nog.
Det är JÄTTEtrist och en aning traumatiskt, tbh.
Lär av mina misstag.
Ha det gött, haaaaaj

Började med Twitch för typ två veckor sedan.
Jag är ganska underhållande.
Följ mig, okej?
Bratackpuss
https://www.twitch.tv/kisuukko

...för några år sedan när jag höll på att ramla ner ordentligt i anorexi- och bulimiträsket och aldrig blev nöjd oavsett hur lite jag vägde och det sedan tvärvände när jag fick nya mediciner och istället blev lätt överviktig och efter det inte gjorde annat än gnällde (ännu mer än jag gjorde innan iaf) över hur mycket jag hatade min kropp och blablabla? För att inte tala om hur trasig jag var psykiskt. Ett train wreck var jag, minst sagt. Var inte många ljusa stunder och varenda dag skrev jag hur synd det var om mig i den här jävla bloggen.

Well fucking look at me now hörni, jag växte upp jag med och jag överlevde. Fortfarande kroniskt deprimerad men mår bättre än jag någonsin gjort. Lärde mig att älska mig själv och min kropp, slutade med alla mediciner, återvände till världens bästa jobb och fick fast anställning (OCH EN RIKTIG LÖN SÅ MAN FAKTISKT HAR RÅD ATT LEVA VARJE MÅNAD!!!), exkluderade alla giftiga människor ur mitt liv, började träna fem dagar i veckan och kan äta precis så jävla mycket pizza och godis jag vill utan att ens tänka tanken på att jag behöver ha dåligt samvete för det. Det sista jag trodde var att jag skulle bli någon satans gymråtta men det är vad som räddat livet på mig. Mår bättre både psykiskt och fysiskt och att kunna tycka om sin spegelbild lite mer varje månad är inte fy skam det heller. Är dock tacksam att jag lärde mig att acceptera min kropp innan jag började träna, tror det hade skadat mig annars att värdera den efter hur smal eller vältränad jag blir (för det spelar ta mig fan ingen jävla roll hur ens kropp ser ut, fattar ni???). Älskar den oavsett hur stor eller liten jag är. Nu är det snarare roligt och spännande att se hur den förändras och blir starkare. Upptäckte igår att jag har magrutor, t.ex. Inte världens mest utmejslade men nog fan är de där. Det är rätt bananas. Har för övrigt helt tappat kollen på vad fan jag har för storlek på kläder. Dessa byxor är en storlek mindre än vad jag brukar ha och jag trodde de skulle sitta åt som fan. Tji fick jag.

Jag loggar in ganska sällan här men när jag väl gör det så är det _alltid_ någon snubbe som skickar ett PM till mig med varierat innehåll. Jag läser men jag kommer inte svara er. Med största sannolikhet inte en enda jävel av er. Okej? Bra.

Tog mig cirka tre månader av sporadiskt inloggade på det här stället att radera typ två miljoner blogginlägg, sparade bara en handfull av olika anledningar. Fanns ju inget alternativ där en kunde radera alla så fick gå igenom dem en och en. Det var en upplevelse, I tell ya. Fan vad pinsamma grejer jag delat med mig av, fan vad pinsam jag varit bara rent generellt. Pinsam och totalt körd i grus. Paaaaatetisk. Haha. Jaja, jag lyckades växa upp jag med. Tur är väl det.

Kliar på mina Koster-myggbett och tänker på gårdagen.
Jag tog farväl av en vän för allra sista gången på en ö jag inte ens visste fanns.
Tömde kroppen på tårar, gick en halvmil upp och ner på asfalt och skogsvägar med halvtrasiga skor.
Allt för henne, hon jag aldrig hann komma närmre.
Hon som kysste mig den där kvällen på krogen för över ett år sedan när hon var alldeles för full.
Hennes kyssar var mysiga, de var varma, de var på riktigt trots hennes fylledimma.
Det var fint fast det krävdes vin och det kommer nog alltid vara mitt käraste minne av henne.
Hon verkade så glad med ett leende som sträckte sig från öra till öra.
Det känns som en dröm, allt känns som en dröm.
Sneglar på häftet vi fick i kyrkan, med födelse- och dödsdatum och bilden med henne på.
Har det verkligen hänt, Emelie?
Kan fortfarande inte förstå, vill inte tro på det.
Inte ens när din mamma ylade av smärta eller när jag lämnade rosen och smekte din kista så sjönk det in.
Det är så fel, så overkligt, så jävla orättvist.
Men det har hänt.
Det har faktiskt hänt.
Jag vill men kan inte förneka det, det påminner myggbetten om.
Jag fick dem ingen annanstans än på Koster och i Kosters jord ligger du nu vackra, underbara Emelie.
Jag lovar att kyssa dig igen nästa gång vi ses, vart det än må vara.