.........

Hatar att man inte kan somna förns vid 4-5.
det sabbar hela mina dagsrutiner. slutar med att jag sover 12 timmar. folket i huset blir arg på en för att man inte ''umgås''
man mår ännu sämre pga att man sovit så pass länge. inte nog med att man redan är sjuk.
jag är vaken i ca 14 timmar. och jag åstadkommer inte ett jävla skit. jag fotar i ca 5 minuter. äter 2 ggr om dan. sminkar mig i 15 min för att man ska må bättre över sig själv. går på toa 2-3 ggr. sätter sig vid tv:n i ca 10-20 min.

det ger mig ca , 1,5 timme. och vad gör man de andra 13 timmarna? inte ett jävla skit.
har insett att jag börjar bli som ajg aldrig velat. blir galen. kommer ihåg nu varför jag flyttade. det här rummet gör mig galen.
men har ingen känsla av att åka tbax heller. inte längre. är trött bara . men kan inte sova. saknar att umgås med folk. men inga kan träffas.
inser att jag köper massa prylar för att må bättre över mig själv. vilket inte gör mig till en bättre människa någonstans.

inte heller som att jag kan gå ut och gå för att slösa tid. för här är det storm dygnet runt.

aja, det är iaf 2-3 timmar kvar innan jag somnar. så inte så lång tid kvar..... kan alltid försöka sova nu . men är så jävla rädd för att jag inte ska må så bra som jag hoppas att jag gör.
tror inte det lämnat mig alls. utan ajg bara förtrycker det som vanligt och låter andra påverkas av det...
är rädd för att börja gråta igen. är rädd för ångesten.

som ajg sa iförg
''jag behöver bara lätta på mitt hjärta som jag hållit inne så länge.ör jag mår inte bra någonstans.
och om jag bara kan släppa en sak i taget.
kanske mitt psyke kan bli bättre, so no hard feelings
Jag mår fortfarande psyiskt dåligt, och jag veti nte om du vet om det men anledningen till det är du
du vet vad neuros är va?
Panikångest, palpitation, generaliserad ångestsyndrom, somatforma störningar, agora fobi ex
förstår du hur jobbigt det är att lida av det här över en sak jag inte ens bryr mig om
jag är livrädd hela tiden. jag är livrädd för känslan av ångest som hela tiden ska hugga mig i bröstet så fort jag blir ensam
jag är livrädd för att gråta
jo att gråta ör okey , men inte varenda sekund, inte så pass att du tappar all syre , inte så pass att du får panikångest och andningsnöd
inte så pass att du inte har nått ljud kvar att skrika, jag vill bara sudda bort alla minnen som triggade igång psyket
för jag vill inte må såhär
det påverkar mina relationer jätte mkt
jag mår inte bra med tanken av dig, inte bra av tanken att vara med dig, jag är rädd för att träffa dig
jag mår inte bra någonstans.
jag vill bara kunna släppa allt. för egentligen skulle jag normalt sätt inte ta det på det sätt jag gjorde.
jag vet inte riktigt vad som hände.
mitt svaga hjärta klarade väll inte av mer troligtvis.
det var över ett år sen, men ajg kan fortfarande komma ihåg allting. speciellt den värsta känslan jag vet.
ångesten
jag är inte rädd för att bli lämnad ensam, jag är inte rädd för att folk ska hata mig. jag är inte rädd för döden,
jag är dörädd för ångesten
det är som ett stort svart hål suger in allting du någonsin varit arg över, alla dina sorger, alla dina bekymmer och tankar. och skickar ut en vortex över ditt hjärta
och hjärna
nej presic, och jag vill inte att min kille ska få stå ut med det heller, jag vill inte vara tvungen att göra slut med honom pga jag inte klarar av att ta hand om mig själv.
jag vill inte ha med det här att göra någonstans. jag vet att man kan ta mediciner, jag vet att man kan gå till bup
men jag litar inte på mediciner
och jag pratar inte med folk
för så fort det handlar om just MIG, mår sjag skitdåligt när jag ska prata med någon om det och börjar ALLTID gråta
man går lixom inte til bup för att få en kram....'''

urdragen ur min senaste konversation igår. fast tagit bort andra personens delar.....

det här är en bra samanfattning över hur jag faktiskt mår. det går inte alltid att förklara det. men man kan föreställa sig om man nu skulle vilja det..


vet inte. är trött bara . och det ända som hindrar mig från att gråta är mitt 10kilo sminkfylda ansikte och musiken....
ibland önskar jag att Tony fanns till hands 24/7 på datorn.. eftersom jag inte har mobil. önskar oxå att han vore singel så vi kunde träffas oftare utan gränser...
så trött på att folk förändras för andra människor.
så trött på allt.
speciellt mig själv.
det ända som hjälper mig mot min ångest är att skriva det och veta att iaf en själ läser det. eftersom det skulle ge mig samma effekt som att prata med någon.
hade det varit för ett och ett halvt år sen hade jag nog legat mitt i natten och snackat med Tony. kommer ihåg hur vi seriöst brukade ringa varan 24/7
så fort jag vaknade skypade vi, medans jag gjorde mig iordning inför skolan, jag ringde honom när jag gick ned till bussen, vi messade på bussen, vi pratade i telefon de 40 minutrarna jag väntade på att få börja skolan
vi messade under lektionerna, på rasterna ringde du, sedan när jag kom hem så skypade vi ännu mer.
kom ihåg hur jag failade på iaf 2 uppsatser och 3 prov pga vi pratade natten lång och jag varken kunde sova eller ha tid att skriva uppsats/plugga. haha...
I miss you. I miss the old you. the one that made me promises, and even promised that you'd hold on the promise.

men det gick inte åt rätt håll för någon av oss.
jag är inte arg längre. jag är bara glad att vi äntligen lyckats prata igen.
ironiskt nog vågar jag inte kolla dig i ögonen längre. jävligt irriterande är det. men det går säkert över snart.

ska försöka få tag på mattias nu. eller sova. blöghkljefpownemoigzwngovizwjg

/ peace out . besv T,k,m!