läs inte om ni inte orkar , dölång text.

Det har bara gått ett dygn och jag har redan börjat bli galen. kroppen vill inte som jag. börjar redan känna hur jag blir sjukare... sovit halva dan . varit så jävla trött vet inte vad som händer meed mig och kroppen. önskar att jag kunde sluta tänka. för då hade min kropp inte reagerat på det och jag kunde stannat frisk.


åh blir galen. önskar att man kunde spola fram , eller tbax tiden. för där jag har fastnat nu är ett helvete. jag kan inte se eller höra andra. jag blir mer psykiskt galen. tillslut kommer jag bryta ihop som vanligt. kroppen kommer börja matstrejka, ingenting kommer att funka som det ska. kommer svimma från tid till tid. hamna på sjukan. ta till alcohol i nöd, skära mig blödig. dunka huvudet i väggen om och om igen. hoppa ned från träd och hoppas att kroppsdelar bryts, skjuta mig själv i huvet och få allting överstökat.

sen så vaknar man upp och inser att allting bara var en dröm. en dröm som går i cirklar. ingenting är som det verkar vara . mår ännu mer psykiskt dåligt. tanken på att skada sig själv för att må bättre den finns kvar, men den existerar inte i min ''att göra '' lista. alkohol är den ända som jag tar till i vissa desperata tider. men bara när ingen vet om det. även om självskadning inte existerar i listan så existerar det på mig. jag plågas varje dag och det repar hårt i hjärtat. man sliter och drar i bröstet och önskar man kunde dra ut det som gör så ont. att gå lägga sig med tårar i ögonen varje natt hur lycklig man än verkar. önskar att de lyckligaste stunderna kunde vara lite längre så jag slapp känna som jag gör. jag vet inte varför jag fortfarande ältar det som hänt.
jag vill kunna skrika rakt ut att jag hatar dig mest i hela världen. men jag kan inte. för jag hatar inte dig. jag hatar mig själv för allt som hände.
hade jag bara insett det själv och hanterat situationen bättre hade det här aldrig hänt.

jag är fortfarande rädd. . . . . ....
jag är inte rädd för döden, jag är inte rädd för att bli lämnad ensam, jag är inte rädd för att världen ska gå under.
jag är rädd för ångesten. den mest tyngsta känslan jag någonsin känt. som slår operationer, njurbecksinflamation, gröna potatisar, akuta besök på sjukhuset med hästlängder.
den känslan är hemsk. det är bara mörker och tomrum som existerar där....
är rädd för känslan av att bara skrika så mkt att ljudet tar slut och bara luft kommer.
är rädd för känslan av att gråta tills hela ansiktet svullnar så du inte kan lämna ditt rum på 2 dar.
är rädd för känslan av att allting verkar okey , du ställer dig upp och sen bryter ned totalt igen.
jag är verkligen jätte rädd för att få mina ångestattacker.

jag vet ärligt talat inte vad som hände. jag förstod situationen utmärkt. men helt plötsligt fick jag en kick i huvudet och det sa pang. tappade kontrollen över mig själv och kunde i princip bara höra mig själv upprepa orden om och om igen i huvudet. jag såg och jag hörde, men ingenting registrerades.
jag kommer ihåg hur jag med kläderna på satte mig i duschen på golvet och kände det varma vattnet rinna tsm med mina tårar som välde ned. kommer ihåg känslan när jag dunkade huvudet mot det hårda kakel väggen. jag kommer ihåg varenda ord och bokstav som jag läste som triggade igång känslorna totalt.
jag vill bara glömma. vill bara glömma...bara glömma..

ibland undrar jag om jag mår så här på grund av att jag fortfarande har ord kvar att säga till dig. eller om jag fortfarande älskar dig.
För alla kan ju få tbax sina känslor för sina ex aight?
man var ju tsm av en anledning, varför skulle man inte kunna vara det igen?

Kommer ihåg hur jag tvingade mig själv till sex för att du skulle få tbax känslorna. gjorde allting för att du skulle vilja ha tbax mig men ajg intalade mig själv inte det. det kändes så rätt just då men ändå så fel. jag var så säker på att vi skulle gå ihop igen. så säker...
och så kom den dan då jag lämnade dig vid flygplatsen. det har om 5 dagar gått exakt ett år...
efter den dagen visste jag inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle känna. jag fortsatte att gråta mig till söms, skrika tom luft och låtsas som ingenting. för ingen annan visste något. kommer ihåg hur min chef brukade reta mig om att jag saknade honom. fick mig alltid att börja gråta så fort han gick därifrån. för, han visste ju inte...

hur jag sedan slet ut mitt hjärta för att aldrig mer vilja känna denna ångesten och stängde in mig själv i ett skal. jag förändrade mig själv helt och hållet för att undvika konflikter och känslor.
jag ville bara hem till sverige. ville bara playa runt utan känslor så jag kunde få sex och för någon sekund i mitt liv vara avslappnad.
men det gick inte som planerat det heller.

veckor innan min resa flyttades lärde jag känna Batman... han fick mina dagar att faktiskt bli lite roligare. och jag somande med tårar endast max 5 gånger i veckan. behövde inte låtsas le lika mkt längre inför mamma..
men ajg kommer oxå ihåg hur de första veckorna utan dig var hopplösa. hur jag genom msn skrev till dig när du inte var inloggad så att du kunde läsa när du loggade in på morgonen. kommer ihåg hur jag låg vaken hela nätterna och skrev timme efter timme efter timme om mina känslor. jag var så jävla desperat.
varför kunde jag bara inte släppa det?

. jag har haft väldigt få människor i mitt liv som jag har kunnat lita på till 120%
du var en av dom. att bli lämnad av sin bästa vän på ett sätt man inte trodde ens existerade var ...heartbreaking. däremot vet jag inte varför just vid den tiden, att jag skulle få ett totalt psykbrott. jag förstår fortfarande inte varför allting hände.
jag vet inte ens längre om det var bra eller dåligt. jag vet inte längre vad jag vill.

allt jag vet är att jag mår jävligt dåligt, och den incidenten var den som triggade igång det. för över 1 år sen, den 18 november, på våran 14 månaders dag.
och det ända jag vill är att få glömma detta så jag kan må bra igen för det är det jag vill. jag vill kunna leva mitt liv som en vanlig människa. jag behöver inte vara älskad av någon. jag vill bara kunna vara normal, kunna överleva av att leva ensam. att inte vara beroende av någon varenda jävla sekund av mitt fucking jävla liv. den ända jag behöver vara älskad av det är mig själv och min familj. det är det enda jag BEHÖVER.
jag vill inte sitta i min säng och känna besvikelse, svartsjuka och ensamhet i onödan. jag vill inte ha någon jag är tvungen att vara dependant på. jag vill kunna lita på mig själv. vill kunna låta mig själv klara av allting.
Har alltid velat vara ensam har aldrig velat vara beroende av någon. och så hände det här. varför måste jag känna denna JÄVLA ångesten.

jag tror inte någon förstår hur det känns just för mig. inte in i minsta detalj. det är så sjukt jobbigt att förklara, but i can try.

Att ha känslan av att VILJA vara otrogen, bara för att man ska må bättre med sig själv. att önska att man hade canser så man har en anledning till att dö 'fridfullt''
att vilja skära sig bara för att se hur lång tid det kommer ta innan man dör. att sitta och stirra in i väggen än en vanlig tidsfördriv för att slippa tänka.
den hårda känslan som slår in en i bröstet när man hör sin partner snarka jämte en får mig sjukt depp?!?!
nej ajg vet inte . jag kan inte förklara. men det är jävligt jobbigt. speciellt känslan av att VILJA vara otrogen. vem fan VILL vara otrogen?!?! varför behöver jag känna det egentligen? jag kommer i längden ändå inte må bättre av det ? vafan är det för fel med mig. jag vill inte må så här. det är allt jag vet för tillfället....

sen på tal om Batman. som btw är en skit bra lyssnare, som jag oxå inte fick träffa pga mitt ex. för att ''han är för gammal för mig'' wtf? jag har varit med en som är 10 år äldre, varför skulle inte en som är 8 år äldre funka?
Iaf så fick jag åka till en annan kille i örebro. vilket inte var planerat ett dugg för var meningen att jag skulle stanna en natt sedan skulle jag upp till uppsala och sätta på mitt ex.
eftersom Christian från örebro skulle åka och jobba i Irland.
But then... when i met you, your heart were speaking trough your eyes....

http://www.youtube.com/watch?v=hVTtA7EZ1S4

Jag frös där jag stod och väntade, för 10 månader sen, men när du kom som kände jag den varma rysningen genom hela kroppen. i dont know.. it just felt so right that day.
våran första kram, den långa rasmus och lilla zenia med sina dreads. när vi kysstes ish vid busshållplatsen, hur du sa att jag fick gärna sätta mig ned på dig, men jag sa att min väska var i vägen så jag ställde mig framför dig ist, kollade ned på dig och vi pussades. iofs så frågade du efter en men ja ...
kommer ihåg vägen hem till dig. Den var mörk, kall och snöig. men framför allt hal. Det var fullmåne och vi pratade om hur fina kort det hade kunnat bli. Hur snön glittrade av månskenet. Det var så jävla vackert.
När vi sedan träffade din morsa... hade druckit sig full på vin. träffade också lisa. din morsa som hela tiden frågade oss om vi var hungriga och du upprepade att vi redan hade ätit. Och när vi satt jämte varan och kysstes sa din morsa att vi var så söta tsm.
sedan gick vid ned till ditt rum, la oss och mös lite snabbt i sängen sen i soffan. och din morsa kom ned igen och frågade om vi var hungriga.

vi kollade på film, mös, mös lite mer, och jag som vanligt var tvungen att pilla o_o . . . . . . eh he he.
och sen de 4 första månaderna slapp jag känna ångesten. men av någon konstig anledning var den tvungen att komma tbax. jag vet inte varför, när eller hur.
jag har en sån jävla bra minne. till sådana hära saker är det bra, men till andra stunder vill jag bara glömma

jag vet inte riktigt vad ajg ville få ur mig i denna texten. jag vet bara att det känns så jävla bra efteråt när jag har skrivit av mig.

Jag vet också att jag inte älskar dig lika mycket som jag gjorde när vi träffades första gången. Men mer för var dag som går. även om vi ''bråkar'' eller ja, argumenterar, skriker på varann, vänder ryggen till. så vet jag djupt inom mig att det är meningen att det ska hända. hur ska man annars lära sig något av varan?
jag vet oxå att så fort jag blir irriterad på dig så säger jag korkade och dumma saker, men direkt efter så räcker jag ut tungan för att slippa en konflikt. för det är det inte värt.
Jag vill kunna lägga mig vid din sida varenda natt med ett leende på läpparna. vare sig jag somnar i din famn, mellan benen på dig eller med din rygg vänt mot mig.
as long as it is you.
vill alltid kunna sakta stryka mina fingrar över din rygg, för det får mig avslappnad. konstigt nog. vill alltid höra en ''godnatt'' så att man kan må bättre och veta att man inte är ensam. för ajg vet att djupt innerst inne vill jag inte vara ensam...
vill alltid få höra ''jag Älskar dig'' även när jag är arg, besviken, ledsen, kramgo, när jag jobbar, är i skolan, när jag sover, när jag duschar , när jag spelar, när jag äter. när som helst , hur som helst och vart som helst, för det är ord som värmer hjärtat.
för de ger mig små underbara stunder att vara lycklig över i mitt liv så jag har kraften att kämpa vidare. .

för jag vill kämpa vidare. jag vill kunna se morgondagens ljus. och trots allt som skär i mitt hjärta VILL jag kämpa mig igenom det hela.. jag vill.