ush.....

assså nej ush fy och blä. jag lovade mig själv och sa både till pappa och Älskling att jag inte kommer få seperationsångest nu, att jag kommer må bra.
för att, jag vet ju att jag träffar älskling igen på söndag. men varför?

varför får jag ändå seperationsångest när jag vet att jag är sysselsatt, när jag vet att jag kommer träffa folk nu de kommande dagarna?

varför känner jag det här tunga i bröstet`? det som trycker till i magen . det som ger mig huvudvärk och tårar?
för varje gång jag sväljer ner tårarna, blir det bara svårare och svårare.

personligen vill jag ju slippa det här, vill ju inte sitta och gråta hela livet ut så fort jag känner mig ensam. vill ju inte må såhär. så varför måste jag göra det?
att vara rädd för att må dåligt, att må dåligt pga att man är rädd.


vill inte det här...

hur kommer det gå då Älskling Åker ifrån mig i stockholm? kommer jag totalt dö då?
eftersom att i stockholm, kommer jag vara som mest ensam, ny stad, och allting.
jag är livrädd när tanken slår mig.
själv har jag inte tänkt på det, men det hände när pappa frågade mig .

han vet hur jag mår. och jag är rädd för att svika mig själv. jag vill klara av det här själv. vill inte ha någon jävla seperationsångest. jag vet ju själv att jag saknar min kille, men inte så mycket att jag nästan svimmar?
nej. fy nej.
måste man verkligen ta kontakt med Bup för att kunna lyckas leva? att lyckas gå i skolan och läsa det man vill?


nej jag vill inte det här altså... jag vill slippa allt det här....



du gör mig så glad min lilla knäppis ...<3