mobbade fanskap....

assåå ,, jag måste vara den mest o attraktiva, tråkigaste , fulaste, mest hemskaste personen på planeten om det verkligen är INGA som ens vill skriva ett ''hej''eller umgås med mig T.T . OCH KAMRAT GILLS INTE . för där är alla desperata fanskap.

ingen svarar på mess. ingen svarar på msn ( därför jag inte ansvänder det längre) ingen komenterar när jag skriver ''träffas innan jag flyttar ? '' . förutom john. fört han vill bli tattuerad. Och Ankan fört han är kär i mig eller nått. vemfan orkar med sådant ><.



jag vill bara ha vänner jag faktiskt kan umgås med. och min allra närmaste vän LÄMNAR FUCKING LANDET IDAG!?!??! och vi har inte setts på ett jävla fucking halvår !?!?!? och inte fan kommer vi att träffas efter jag flyttat heller, för då flyttar han med. suck.

blir ledsen i ögat av faktumet av att jag är en jävla eremitfanskap ish. jag behöver skaffa ett nytt liv ja -.- .
när jag väl tagit i kragen, så vill inga helt plötsligt ses och träffas?!
när jag tryckt bort min social fobi . så svarar inga helt plötsligt.?!?
när jag VÄL mår bra, så vill inga prata med mej ?!?
och ajg är trött på att behöva sitta och chatta med folk jag knapt känner .?!? vänner som bor över halva sverige man aldrig ens träffat ?!
det är inte okey.

är trött och besviken på mig själv fört jag vart en mobbad idiot under hela min skolgång.
men att ajg alltid hade någon där vid mig ändå. men vad hände med hon som alltid fanns där vid mig ?
jo . i högstadiet började hon pga att folk inte ville som hon ville tog hon ut sin ilska mot mig och skrattade åt det, och trodde att allting sen bara skulle bli bra .
visst jag tål slag, jag tål smärta.
men ord. ord är det ända som når hjärtat.
jag litar inte på tjejer längre. så är det bara . jag kan umgås med de till en viss mängd. men jag litar inte på de.

ända sen den jävla ( ursäkta mitt ordval ) horfanskapet totalt kvaddade mitt förtroende, min självkänsla, mitt självförtroende, har jag aldrig känt mig så nedlåtande, så jävla bakslagen, så jävla fucking ....wrong.

hur kommer det sig att jag har lätt för att skaffa vänner men ännu lättare för att få fienden?
och när man tror att man är vänner, så slår de och knivar en i ryggen!?

nej bara, nej.

men å andra sidan såå är jag rädd för att träffa nya människor.
och lägenhetsletandet börjar komma mot ett slut.
kanske ska bo kvar här ist?
bara skita i allt planerat. och bli en mobbad idiot här nere igen?
träffa alla som någonsin tryckte ned mig?
gå i samma skola som den personen som försökte våldta mig , i mitt eget hus, PÅ MIN EGNA FÖDELSEDAG?

från andras perspektiv kanske det inte var försök till våldtäckt.
men som jag ser på saken, '' trycka ned någon i soffan, lägga sig över den, försöker dra av kläderna och småjuckar mot en ohc trycker ännu hårdare''

han hann inte mer än så, för jag är tränad för självförsvar . han bidde mest bara arg och frustrerad,
gick därifrån med ett fånigt flin.
KALLADE MIG FÖR HORA ; JÄVLA SLYNA OCH ÄCKEL. och gick därifrån ?!??!?!
mina ''bekanta'' skrattar bara när jag berättar om det som hände . fört ja visst han är så jävla patetisk.
men är det verkligen rätt att skratta?
visst . jag kan oxå skratta åt det ibland.
men sen andra gånger kan jag känna mig ganska illa till mods över det.



allt var så fel . bara så fel.

och jag vill inte att något av det ska hända igen.
mobbad - nej tack
våldtagen - nej tack
pedofiljävel efter mig- nej tack ( han vet var jag bor och var bara en dörr som hindra han från att våldta mig) '' glömmer aldrig hans ögon som skrek till mig''

en ny start - ja tack
VÄNNER- ja tack
folk man kan lita på - ja tack
byta ut allt det jag har nu- både ja och nej.-

vill bara bort från alt här.
för jag känner det. att varje gång jag går in till mitt rum , känner jag mig tung. och varm . och framförallt ensam.



ush och tvi för det som varit. kan bara glömmas genom att ersättas med nya minnen. . . . om gud finns.
tycker jag att han borde unna mig iaf något åt det bättre.