Döden

Jag minns vårt sista samtal om livet, jag minns hur glad jag blev över att han förstod. Hur han berättade att han kände igen sig så mycket i mig och att det var okej att vara.. Som jag var. Ensam. Rädd. Arg. Svart. Ledsen. Han förklarade att han också varit där, men att en person som stod honom mycket nära alltid fanns till hands och var stolt över honom. Oavsett, liksom. Och då sa han det, att han alltid skulle vara stolt över mig. Oavsett vad. Vi krockade dagen efter.

Jag återhämtade mig och bevisade läkarna motsatsen när jag otroligt nog blev helt återställd, bevisade att min invaliditet på 15% inte behöver betyda mer än skrift på papper, förvånade mig själv och de flesta lärare när jag trots mina hjärnblödningar gick ut med fullständiga betyg och har dessutom blivit antagen på en utbildning jag drömt om sen jag var liten. Så här sitter jag idag. Inte ensam. Inte rädd. Inte arg, svart eller ledsen.

Jag har svårt att förstå att han är borta. Jag tror nog att jag förtrycker det. För att erkänna för mig själv att han är död blir som att ta död på mig själv, det är ju trots allt det som får mig att fortsätta. Fortsätta kämpa med livet liksom. Jag vill tro att han ser mig, jag vill tro att han ser hur mycket jag gått igenom. Hur duktig jag är. Hur stark jag är.

Jag vill tro att min pappa fortfarande är stolt över mig.

Samtidigt vet jag inte om det är så hälsosamt att förtrycka det. Hela jag blir så skör och bräcklig. Så lätt till tårar. Livet på en pinne.



<3