Utveckling och barn

VARNING FÖR SUPERLÅNGT INLÄGG TYP

Känslan när man inser att man blivit allt vad man en gång hatat. Tänk att man kan vara så anti något för att sedan stå där själv och inse att 'fan, det var ju just det här jag skydde' när man var mindre.

Jag är inte speciellt smart. Är inte påläst om något och dras med en mental hjärntrötthet efter min hjärnblödning vilket gör det svårt för mig att läsa. Mental hjärntrötthet är precis som det låter - man går omkring och är trött konstant; Skulle alltså kunna lägga mig ner på golvet och somna när som helst. Kan inte sova mig pigg. Känner mig stört dum i huvudet oftast så försöker träna mig själv genom att läsa lite till och från. Men det är ju inte för intet som jag har på papper att jag är 15% invalid, om vi säger så.

Tidigare, innan jag blev träffad av blixten(om ni förstår vad jag menar), hade jag en rätt icke-realistisk syn på världen. Livet var en välsignelse, pengar betydde ingenting, utbildning var nyckeln till ett bra liv, alkohol och droger dödade och sex var bara tillåtet med någon man verkligen älskade. Ung och dum, kallas det.

Efter olyckan blev jag SJUKT observant och analytisk. Väldigt närvarande. Ser allt. Hör allt. Förstår allt. Lite som rain man fast någon(några) versioner sämre. Förstår nu att hela livet är en tolkningsfråga och att man har makten att skapa sitt egna universum om man så vill, orkar och vågar. Idag är mitt perspektiv på livet nästan motsatt från vad det var innan. Jag har alltid tänkt att det finns vissa grundstenar som följer med en livet ut liksom, men det jag upplevt bevisar ju motsatsen.

Livet är brutalt men sjukt intressant. Det är en hatkärlek jag har för livet, döden och allt vad det innebär. Skulle vilja simma ner i djupet av smärta och kärlek tills jag får vidröra botten lite, bara lite. Bara ett smakprov på de mest extrema känslor livet kan erbjuda. Vill bli kärleksfullt misshandlad när jag försöker sätta de flesta på plats genom att vara elak, kall och hård. Vill se människor som står upp för sig själv, men framför allt människor som uppskattar att stå upp för sig själv och som kan ge något sorts behärskat gensvar.

Blinda, låsta människor. Som följer en strikt livsplan, gör ingenting oväntat, dömer andra, simmar i lugnet och är allmänt nöjda med hur livet yttrar sig. Alltid undrat vad som pågår i bollen på sådana människor och önskar för allt i världen att jag aldrig får veta det. Jag tror jag låter det vara ett av livets många mysterium.

Har dessutom börjat ifrågasatt det här med barn. Varför skaffar man barn? Finns det någon som har ett vettigt svar på det öht? Ge mig fler synvinklar än min(a?) egna och jag skulle vara evigt tacksam, godnatt på er:)