Wall of text

Det bästa med att vara ensamvarg/enstöring/younameit är att inte behöva vara beroende av andra för att man ska må bra. Man bara är. Lalar på genom livet med sig själv.
(LÄS: Med sig själv)

Men jag är ju människa som alla andra och vill gärna umgås någon gång då och då. MEN VARFÖR SKA ALLA BLI SÅ INTENSIVA DÅ? Ibland känns det som om jag behöver one night stands fast i umgängesform, bara för att träffas en gång och aldrig ses mer. Typ ta en promenad och sen ba, jo men, tjarå. Ha ett bra liv, typ. Och som tjej med prestationsångest gör det inte saken lättare att folk alltid verkar ha ett mål eller en baktanke med att umgås?? Varför inte bara hänga????????????? Undantag om personen är jävligt intressant naturligtvis;>

Det roliga med att vakna igår var att jag var redo för ett nytt jag; Ett friskare och sundare liv. Mindre socker. Mer träning och motion - nu när vädret äntligen tillåter. Så jag gjorde mitt och kände mig rätt fit och glad när jag for till jobbet för mitt kvällspass. Blev mindre fit och mer glad när jag insåg att vi var tvungen baka och vem tror ni skrapa bunken OM INTE JAG????????????????????? Vilken jävla självkontroll alltså, haha. Var sjukt gott dock. No regrets! Idag däremot! IDAG ÄR EN NY DAG och starten på ett sundare liv. Det kommer gå bättre idag eftersom vi gjorde bort att baka att gott igår:)))))))

Vill bara långt härifrån. Känna, se, uppleva. Sen hem, tillbaka till vardagen och krascha i sängen. Kan inte få nog av såna realistsnärtar. Svider och gör ont men kan aldrig avgöra om det är något bra eller något dåligt. Hur som helst så tycker jag om det. Man ska känna att man lever.