Tusen bitar

Idag fick jag paketet som farmor skickat till mig! Det var lite godis och en blomkrans som hon ville att jag skulle sätta på pappas grav.

Så idag efter jobbet bestämde jag mig för att gå dit med blommorna. Eftersom pappa var trubadur så har jag några inspelningar av honom på min mobil, så jag tog med mig Colin och började promenera med pappa i hörlurarna. Det gick jättebra och jag hade mysigt tills han började spexa lite i inspelningen jag lyssnade på. Hur han började skratta och prata lite. Jag har inte lyssnat på inspelningarna de senaste 3 åren, och hade till min förvåning helt glömt bort hur han skrattade. Eller hur han bröt när han pratade på svenska.

För det första blev jag väldigt orolig, förtvivlad och rädd när jag märkte att jag hade glömt och brast ut i gråt. Sedan gick mitt huvud igenom alla minnen jag kom ihåg med honom vilket resulterade i mer smärta, mer tårar, mer saknad och mer sorg. Han var trots allt inte bara min pappa; han var min bästa vän. Han var den som förstod när ingen annan förstod. Han var mitt ljus i mörkret. Det var vi mot världen.

Jag hann också spilla några tårar över att jag inte hann gå på hans memorial eller hans begravning - men man har inte så mycket till val när man ligger döende på sjukhuset.

Ikväll fick jag så sjukt ont i hjärtat att jag var tvungen sätta mig i fosterställning för att kunna andas, och det var inte för att jag grät så mycket som jag inte kunde andas, utan för att luften for ur mig. Som ett ordenligt slag i magen. Jag mest bara satt i chock och kippade efter andan. Åh, vad jag saknar honom.