Så rider jag

När jag börjar rida en häst så utgår jag alltid från en plan i bakhuvudet. Det finns nämligen ett par saker som jag alltid checkar av innan jag rider vidare, vilket jag tänkte förklara närmare för er idag. Jag tänkte även förklara en del av de skillnader som råder mellan den klassiska dressyren och den akademiska ridkonsten. Tillvägagångssättet skiljer sig nämligen en del från den klassiska ridningen, även om målet väldigt ofta är detsamma. Skillnaden är framförallt tillvägagångssättet och mentaliteten i utvecklingen. Inom den akademiska läran arbetar man hela tiden för att lägga en så god grund som möjligt inför de kommande högre skolorna, precis som i den klassiska dressyren, men metoden är väldigt annorlunda.

Det första jag checkar av är om hästen är avslappnad, sträcker sig och söker min hand. Jag vill inte ha en häst som låser sig fast, jag vill ha en häst som sträcker sig framåt och nedåt, jag vill också att hästen ska söka min hand. Ett lätt sätt att kolla detta på är att ge sin häst eftergift, oavsett hur lång eller kort den är, så ska hästens nos följa med i eftergiften. Om hästen gör det så är det ett kvitto på att man har en god utgångspunkt i det vidare arbetet tillsammans med hästen, speciellt i den kommande samlingen då man måste försäkra sig om att hästen arbetar över rygg. T.ex. i en piaff.

När jag arbetar med detta så arbetar jag mycket med en dynamisk hand så att handen inte förblir stilla. En stilla hand kan man ha när hästen är så långt kommen i sin utbildning att det räcker med små halvhalter, innan dess rider jag med en dynamisk hand för att den orutinerade hästen måste få en chans att sträcka ut, och det är därför man jobbar utifrån en dynamisk hand.
Man vill aldrig ha en motspänning i munnen, vilket man eftersträvar i den klassiska/engelska dressyren. Om man får en motspänning i munnen så kommer man också få all hästens skjutskraft rakt i handen och sedan en motspänning gent emot bettet, det vill man inte ha.

Jag rider heller aldrig mina hästar i kontraställd böjning, alltså att hästen går kvar i höger varv men är ställd åt vänster. Det har en del med biomekanik att göra, men jag vill att hästens muskler alltid ska förbli sträckare och böjare. Om jag då arbetar hästen i höger varv så arbetar jag alltid hästen höger ställd, högerböjd och utifrån höger sittben och skänkel. I vänster varv är det samma sak.

Därefter går jag över till att checka av om hästen fortfarande är vändbar för hjälperna och att den accepterar tygeltag och skänkel. Om hästen inte accepterar hjälperna och inte alls vill vända så kommer detta att ge problem i den vidare utvecklingen, speciellt när man kommer högre upp i utbildningstrappan.

Därefter går jag vidare till skolorna öppna och sluta, vilket jag lägger väldigt stor vikt vid, speciellt på en häst som Wippan. Öppna och sluta är mycket bra skolor för att lära hästens bakben bärighet men också för att gymnastisera kroppen.
I öppnan övar man på att få det inre bakbenet in under tyngdpunkten, detta gör man med sin inre skänkel och man jobbar alltid med ett ben i taget. För att göra det hela mer logiskt för er, så symboliserar mitt inre ben, hästens inre ben, mitt yttre ben är hästens yttre ben. I en öppna flyttar jag hästens inre bakben med mitt inre ben. När man gör detta så lägger man på skänkeln i den sekund som hästen inre bakben träder fram. Detta är för att det är endast här som man kan påverka hästens bakben, annars skänklar man i onödan eftersom hästen ändå inte kan flytta sitt inre ben när det är i mark.
I en sluta så vill man få in hästen yttre bakben in under tygndpunkten. I en sluta så använder man sig av samma tänk som i en öppna, skillnaden är att denna gången är det den yttre skänkeln, hästen yttre bakben, som ska inverka. Varje gång hästens yttre bakben är påväg framåt in under hästen, det är då ryttaren kan påverka hästens bakben med hjälp av sin yttre skänkel.

Som ni kanske förstår så handlar min ridning och den akademiska ridkonsten om att gymnastisera hästen och förbereda den för höga skolor. Innan dess måste man ha en gymnastierad häst som är tillfreds med hjälperna, som kan sträcka och böja genom kroppen samt arbeta över rygg. Den måste också lära sig att använda sin bärkraft och inte sitt påskjut, detta är för att de högre skolorna ska kunna ta form.
Den akademiska läran är utformad på ett sätt som gör det logiskt för oss att ge rätt hjälper till hästen. Det är någon i historien som verkligen har tänkt till. För att underlätta sitt arbete tillsammans med hästen så kan det vara lättare att tänka att min kropp och mina kroppsdelar är hästens olika kroppsdelar. Mitt huvud är hästens huvud, vårat huvud ska vara paralellt. Mina axlar ska vara paralella med hästens bog, mitt bäcken ska vara paralellt med hästens bäcken och mina ben är hästens bakben. Utifrån det kan man lättare förstå sig på och rida sin häst utifrån sin egen kropp, man skapar ridningen utifrån sig själv, man blir ett med hästen.
Om jag då ska göra en öppna utifrån min kropp, så kommer jag inte göra som i den klassiska dressyren, jag kommer inte att se i färdriktningen. Mitt huvud kommer att förbli tillsammans med hästens huvud. Istället är det min mage och mina höfter som kommer att ändra rikting, det är där hästens höft sitter. Min framdel är hästens framdel.