Min häst är inte bara en häst, hon är min bästa vän

ibland brukar jag sitta och bläddra tillbaka i bildarkivet och varende gång slutar det med att jag sitter här, tårögd och jävlig. För tänk om, tänk om min lilla, rara och älskade ponny visste hur mycket någon skulle komma att älska henne av hela sitt hjärta när hon skuttade runt i hagen på sina rangliga ben...

Hon är min andra hälft, min vän, min själsfrände. Vi har en historia, en vacker sådan. Jag såg henne redan som ung och vid första anblicken var jag fast, vid första blicken var det bestämt, det skulle vara vi. Några år senare stod jag som ägare på denna underbara häst. Jag glömmer aldrig när jag såg henne dansa fram på ridbanan för första gången, ung och ståtlig med en blick som lös av jävlar anamma. Hon skulle aldrig låta sig tuktas, hon skulle förbli en vild själ.

Jag är så evigt tacksam över att jag har henne. Jag vet också att hon är tacksam över att hon har mig. Mig är den enda hon tyr sig till, mina vänner sparkar hon ned, biter eller drygar mot. Till och med min bästa vän Alexandra har fått sig en känga.
Hade hon inte hamnat hos mig så hade hon antagligen inte levt idag. Hutlösa gånger har jag fått höra att min häst ska ha en kula i huvudet. Men sanningen är den att så är inte fallet, det är snarare den korkade människan som borde ha en påhälsning av studsarn i hjärnkontoret.

Min lilla rara krigare, ack så misstänksam hon är, hon hatar nya människor, hon är kräsen och ganska dryg, men hon har valt mig till sin bästa vän. Varje dag när jag kommer ut till hagen så kommer hon alltid och möter mig, hon ger mig alltid en mjuk puss på kinden och ett vänligt tjuvnyp när hon är leksugen.

Varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna denna underbara varelse? Men en sak är säker, jag är evigt tacksam över min bästa vän.