Jonis blogg



Kille, 28 år. Bor i Perstorp, Skåne län. Är offline

Ingen bild på Joni

Senaste inläggen

Nyktrar till... Skriver av mig om gårdagens
21 april 2011 kl. 10:41
I shoot, i kill. No luck, just skill.
28 februari 2011 kl. 02:55
Är jag dåligt umgänge?
14 juni 2009 kl. 20:17
It was the fear of myself that made me odd.
14 juni 2009 kl. 17:17
Jävlafuckingskit-pool!
8 juni 2009 kl. 20:56
ADD?
8 juni 2009 kl. 20:42
Stabilt?
25 maj 2009 kl. 22:54
Stabilt ;D
18 februari 2009 kl. 14:23
Det var ett tag sedan...
26 oktober 2008 kl. 13:52
Det bara fortsätter ner...
9 augusti 2008 kl. 00:34
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: Jonathan Civilstatus: Singel
Läggning: Straight
Intresse: Sex
Bor: Själv
Politik: Anti-allt
Dricker: Alkohol
Musikstil: Deathcore
Klädstil: Hårdrock
Medlem sedan: 2008-06-19

Event

Joni har inte lagt till några event än.

Nyktrar till... Skriver av mig om gårdagens

Sitter på en madrass jag dragit ut på golvet, tungan är lite svullen då den brukar bli slapp då jag är packad så jag råkar alltid tugga på den av någon underlig anledning... Jag är fortfarande full men när jag läser och rättar min stavning ser jag att jag håller på att nyktra till. Min älskade flickvän ligger på madrassen och vänder och pustar på sig lite då och då... Hon är så jävla söt när hon sover!!! Vill typ pussa på henne och gulla med henne men hon sover av sig ruset och det är nog bäst att hon får sin skönhetssömn med tanken på hur rough jag var mot henne i natt... Den underbaraste natten i mitt liv! Den enda nackdelen var att tröttheten och redlösheten berövade mig efter fem timmars hämningslöst älskande min "givakt" och jag vet ärligt talat inte vem av oss som var mest utmattad... *pust* <3

När jag andas ut känns det som fukt, nästan dimma ska lämna min torra mun. Rummet har saktat ner i sitt revolverande och känns just nu som en stilla vaggning, likt en mors vaggning till ett barn som vaknat mitt i natten. I högtalarna smyger Bring Me The Horizon ut med låten It Never Ends och Oli's slitna röst talar till mig om hur varje dag är densamma, men just nu önskar jag att jag kunde säga detsamma! Att jag kunde vakna bredvid min älskling varje dag, känna hennes armar runt om mig, hennes andetag mot mitt bröst, hennes kropp emot min och hennes sovande, trygga min någonstans i periferierna av mitt synfält när jag stirrade nyvaket upp i taket och frågade gud om jag fortfarande drömmer...

Festen vi skulle till igår var tydligen inte av det lugnare slaget för när vi skulle dit var redan folk på väg där ifrån. Vi turas om att bära på mitt, efter ett tag, onormalt tunga flak med Tuborg Grön när vi möter snälla och "nyktra" människor med sjukligt redlösa fränder; Vissa arm i arm och vissa såg ut att behöva bäras. Vi möter Jonte och kommer fram till att vi ska hämta Felix Mp4 och hans hörlurar och sedan gå till Jontes residens där vi skulle börja vårt drickande och även till slut vårt sovande.
Vi skiljs åt och vi vandrar in i mörkret i fart emot festen. På stigen möter vi några människor lite här och var som jag har lite svårt att minnas... Felix, Lexxi och jag gick längst en brant och krånglig skogsstig som jag inte har en aning om hur de redlösa människor jag redan mött lyckats ta sig igenom.
När vi nästan nått festområdet bestämmer vi oss för att jag och Lexxi ska sitta och vänta på en gräsplätt bredvid stigen medan Felix springer och hämtar sin Mp4 och sina hörlurar. När vi sitter och väntar träffar vi några förbipasserande festprissar som vi för övrigt råkade skrämma skiten ur på grund av det bäckande mörkret, hälsade artigt på. När Felix väl kommit tillbaks med ett brett leende då han även fann sin 2 liters cola orörd plockar jag upp flaket öl i min famn och vi börjar gå den svårfunna stigen tillbaks.

Efter en lång stunds famlande i mörker och trevande med endast ljuset från Lexxis mobildisplay framför mina fötter sätter vi oss på ett sådant fort gjutet av cement som man brukar finna vid stränder med sex stycken andra och börjar socialisera oss. Vi hälsade artigt på allihop av dem och jag satte mig ner på mitt flak Tuborg Grön och lyssnade ovanligt tålmodigt på konversationerna som pågick och efter en stund när min Lexxi gått igenom en lång hälsningsritual med de andra lejoninnorna i flocken där även vänförfrågningar skickades till varandra på facebook kom hon och satte sig i mitt knä och mina armar slöts kring hennes midja och jag började verkligen känna mig som alfahanne igen. När vi socialiserat färdigt oss med den växande gruppen som från början bara hade sex medlemmar men som nu växt till sig med fler än bara Felix, Lexxi och jag så lämnade vi fortet i en liten karavan med merparten cyklister men även några fotgängare. Det tog inte allt för lång tid innan cyklisterna var utom synhåll och de andra fotgängarna antingen hunnit ifrån oss eller sinkat efter och vi vandrade emot Jonte... En JÄVLIGT lång bit, förmodligen tvärs över hela Landskrona bara för att få veta att han gått och lagt sig och inte ville släppa in oss! Inget agg, Jonte, ibland blir man trött och så är det bara.

Jag fick ringa min ängel till mamma klockan halv två på natten och hon sa att hon skulle komma och hämta oss på stationen så Lexxi och jag började traska efter vi tagit farväl av Felix.
När vi går upptäcker jag att landskrona är mycket större än jag trodde då mina fötter fortfarande är ömma, dock inte min rygg trots att jag bar det där jävla flaket fram och tillbaks över hela landskrona utan att dricka en enda bärs! När vi var framme på stationen satte Lexxi och jag oss på en bänk och skådade ut över en roströd måne, stjärnklar himmel och ett ankpar som förmodligen var lika förälskade som oss när vi satt och myste i en nästan ljummen natt som bara skrek att sommaren är här.
När vi satt och mös i natten kom trummisen och sångaren från fd. Saxofonium, (tror att det är Ruttet System de heter nu), och vi hälsade och undrade förbryllat vad de gjorde ute och promenerande klockan två på natten spik nyktra! Efter att ha utbytt några ord tog vi farväl och de gick tillbaks in i landskronas tigande natt och vi satt kvar och väntade på min ängel till mamma som hämtade upp oss.

På vägen hem utbytte jag några varma men korta ord med morsan och återgick ganska snart från att titta ut på städernas ljus som blossade fjärran likt stim av eldflugor till att med världens dummaste, bredaste leende se på min älskade Lexxi och med läpparna forma mer än ett dussin "jag älskar dig" under färden medan våra händer troget och efter ett tag även lite, enligt mig i alla fall, romantiskt svettigt höll ihop. När vi äntligen var framme och jag la ner mitt flak Tuborg Grön på mitt golv klockan tre på natten slängde jag armarna om min älskade och kysste henne. "Jag älskar dig!" Sa jag, och jag menar det av hela mitt hjärta, "Jag älskar dig!". <3




Nu sitter jag här efter en lång natt, tar mitt Citalopram, (SSRI, Antidepressiv), sköljer ner den och börjar skriva. Jag är torr i käften och ska gå ner och fylla på en flaska med vatten, törstig som ett as och man är fan snart nykter! Funderar på att ta en till öl men det skiter vi i, snart är det fan helg igen!

Ha det bra!



I shoot, i kill. No luck, just skill.

jag brukar inte blogga, det vet alla som följer min blogg.
Jag är snygg, det vet alla som har tittar på mig :)

Jag är trött och behöver sova, det vet alla som läser det jag skriver.



Är jag dåligt umgänge?

Endel människor har jag svårt att gilla... Speciellt kärringen som påstår att jag är dåligt umgänge för Louise. Jag försöker få henne självständig, att inte ta åt sig all skit som folk säger till henne och inte låta sig trampas på. Jag fick henne att inse hur läskigt smal hon var och att hon behövde äta och att hon aldrig varit tjock samt saker som inte är okej att göra mot andra människor. Nu påstår kärringen att hon mår dåligt av mig, dock allt det där har bara sagts bakom min rygg... Jävla dildo, när man är där så är de så jävla trevliga. Men jag kan inte hjälpa att ta åt mig, fastän jag tycker att man inte ska vara en nedtryckt jävla pushover som tar all skit man kastar mot henne. Det känns som om allt jag gjort är fel, och själviskt... Och som om jag inte förtjänade henne. Varför känns det så?



It was the fear of myself that made me odd.

Spinning arms spread crushing the tops of mountains with my hands
as i dive into the pacific i flood the shorelines
i exhale causing the oceans endless waves
i emerge shaking the wreckage from my hair with my hands
(I want to breathe life into the dead sea)
as this rainforest fall beneath my knees
i want to breath life into the dead sea
i will play until the sky is black, breath in all the air, exhale and choke
the land with carbon. from where i stand i can see the curvature of the
earth and i want to make it flat. I will play until the sky is black.



Jävlafuckingskit-pool!

"sätt på vattnet!"
"är det inte bättre att jag duschar först?"
Då vi har varmvattenberedare tar varmvattnet slut trots att man kör på kallaste.
"nej, hjalle åker imorgon. Det är bättre att vi får igång skiten."
"Men jag luktar ju förfan illa!"
*morsan går*
"MEN VAFAN, KAN NI INTE STÄNGA AV VARMVATTENBEREDAREN?"
*inte ett ljud*

Jag hatar poolen. Den lever inte och den har stått i 2 år nu utan att de har orkat fixat den (jacuzzipool värd 144.000) och den är redan mer värd en mig. Hade det inte varit för att den har ett värde och de är snåla som fan hade jag demolerat den med en slägga och tänt fyr på skiten. (Jo, jag vet att Greenpeace skulle hatat mig för att ha tänt fyr på plasthelvetet).



ADD?

Skulle stämma in perfekt, min psykiatriker tror också det. Nu är det bara att vänta på kolapsykgubben att skicka testsvaren så jag kan börja knarka till sommarlovet så skolstarten inte blir så jävla dryg.



Stabilt?

En liten sak får min osäkerhet att darra som ett asplöv... En värdelös jävla skitkompis som skulle rycka på axlarna om jag dog som håller på att leka med mig... En sadistisk eller korkad lek, om hon inte förstår själv vad hon gör är hon korkad. Jag hatar henne för hon får mig att hata mig själv. Utfrysningar följda av flörter, kramar och "allt är som det brukar" gester... Jag klarar inte av det.



Stabilt ;D

Jag har gått på antidepresivt ett bra tag nu och som tur är har allt blivit stabilt. Min flickvän louise är stabil, min bästa kompis Otto är stabil som ett träd och båda gör mig stabil. Det är en otrolig lättnad! Lovet är också skönt, man får vila ut skallen ordentligt. Är hos Otto nu, han duschar... Stiligt! xD
Jag har trappat ner på ciggen rejält, det är också skönt. Hoppas det håller. ^^



Det var ett tag sedan...

Tja, i min förra blogg för typ 1000 år sedan skrev jag att jag behövde ett bloss, eller hur? Tja, det har jag dissat helt. Och det med tyskland var bara päronen som skulle köpa sprit. xD
Det regnar ute, grått, kallt.
Jag sitter med ett fånigt leende och stirrar på telefonen medans "What If - Emilie Autumn" spelas.
Jag vågar fantamig inte ringa! xD Nu började jag sjunga med... ^^
Jag tar gitarren och tränar lite svep... Moll, dur, dur, dur och moll igen! xD
Jag psykar fan telefonen, snear den som en nojig kokainmissbrukare på en teletubbiesgosedjur..! -.^
Lyssnar på Mötley Crüe och vågar fortfarande inte ringa... Tror jag hoppar in i duschen nu!
Köss adjöss! Kickstart my heart ;)



Det bara fortsätter ner...

Vad fan ska jag göra? Morsan tvingar med mig till tyskland imorgon... Kusinerna kommer förbi, dem ska dit, föräldrarna vill med... Jag får inte välja... KLARAR INTE AV STRESSEN! Jag vill inte här ifrån! Jag måste andas ut! Fuck! Jag måste ta ett bloss snart... Martin är arg på mig, det kan jag förstå... Anna och jag is no more for 1000 years typ... Jag har inte ätit ordentligt på 5 dagar... Jag känner mig fett splittrad... Som fucking lego! Vart ska jag bygga min framtid?