TW missbruktankarsvammel.

Att väga en bred variation av scenarier mot varandra för att försöka nå en logisk och koncist förklaring är något jag tror jag ägnar alldeles för mycket tid till. I praktiken är det nog egentligen inte alls ett speciellt effektivt tillvägagångssätt. För så som jag ser allmänheten resonera kring liknande dilemman verkar deras beslut och tankar baseras på hur de känner, vad deras ideal säger och logiken verkar ändras utefter dessa kriterier. Jag vet inte varför men är väldigt obekväm med just den biten. Att försöka grunda beslut och hur jag ser på många saker efter mina känslor, speciellt om det går emot det jag finner logiskt. För mig är det av någon anledning två helt skilda saker. Känslor och logik. Logik är något mycket mer bastant som är så mycket enklare och tryggare att förhålla sig till i egentligen alla situationer. Känslor är raka motsatsen. De är sällan logiska och jag tycker det är väldigt svårt att förstå dem många gånger, alltså specifikt varför jag känner som jag känner. Det jag inte kan finna logik i kan jag inte lita på, trots alla de oberäkneliga gånger jag försökt. Ironin är att det skapar jobbiga känslor att inte direkt kunna förstå känslor eller lita på dem. Varför hade det inte kunnat vara enklare? Måste det vara så mångfacetterat och komplext med den emotionella biten. Måste den vara så vital och genomsyra i princip allt vi gör och upplever. Jag tycker ändå jag tränat på det här, så mycket jag kunnat verkligen. Enda sedan jag insåg att det blev problematiskt, vilket nu är väldigt många år sedan. Men all denna träning verkar inte direkt ge mig något resultat, i alla fall inte något som jag direkt finner markant. Det är väldigt irriterande då det här perspektivet jag har förstör och har förstört alldeles för mycket. Handlar det om att jag behöver söka kontakt med en mer likasinnad sfär av folk att interagera med för att känna mig bekväm eller är det mer en egenskap jag knappt besitter och behöver träna fram? Det enda jag vet är att jag under alldeles för många år knarkat bort problemen med det här, istället för att arbeta med det. Troligtvis därför obehaget och vetenskapen kring det blivit så fruktansvärt mycket tydligare de senaste tre kvartalen. Jag undrar också till stor del hur det kommer bli framöver då det tycks eskalera succesivt. Konstigt nog är det ingenting som alls oroar mig. Det enda som känns jobbigt är att inte besitta vetenskapen. Att inte konkret veta hur det kommer bli lite längre fram. Jag är rätt beroende av att just veta. Utan planering och tydliga steg fungerar jag inte alls. Därav dilemmat i det hela, jag har verkligen inte en annan hur rådande saker som rör till det för mig kommer sluta och jag vet inte hur ovanstående problematik kommer att utvecklas. Så hur skall jag nu kunna planera?

Hur patetiskt det än må låta så är jag extremt tacksam över vår lagliga fantastiska drog alkoholen. Utan den hade jag inte orkat försöka prestera på alla de fronter jag i nuläget gör. Hade säkert heller inte lyckats lika bra. Men på något sätt börjar det kännas som konsumtionen av den blivit för vardaglig i perioder som nu kommer oftare och oftare. Vet inte vad för substitut jag skulle kunna använda för att dra ner på den eller ta längre pauser.

Jag tror nog att det är lite för många bollar i luften nu på samma gång. Behöver tråla in alla tankar och sortera dem. Men det är svårt med den vardagen jag har, alla krav. Alla måsten som alltid existerar. Egentligen skäms jag över att finna allt det här jobbigt. Varför skulle jag då oberäkneliga vardagligen har det mycket värre. Jag kan väldigt ofta ha svårt att se mina problem som problem tror jag. Det kanske ger mer problem? Eller mindre? Jag har verkligen inte en aning. När jag knarkade var jag mer oproduktiv men jag hade inte den tankeproblematik jag nu utvecklat. Den har alltid funnits där men att konstant vara påverkad av en salig blandning substanser gjorde det så mycket mer hanterbart. För jag kunde bara blunda och slippa låtsas om det. Men det är ingen lösning. Så dessa jävla nio års blandmissbrukande har inte givet mig någonting alls egentligen när det gäller det här ämnet. Däremot ångrar jag ingenting. Ingenting alls. Inga droger, inga tillfällen och inga dåliga val. För hur jag än vänder och vrider på egentligen allt så är jag den jag är på grund av allt jag varit med om. Dåliga saker som bra. Varför skulle jag ångra vitala delar av min egna utveckling? Det om något saknar logik.

Behövde bara få trycka ur mig några få funderingar jag har i huvudet. Om du kämpat dig igenom denna verbala träskmark jag spytt ur mig ber jag om ursäkt.