Fok(al)!-ser@

Tämligen tvärt tumlat tillslut. Förvisso förtalande förtvivlan. Antingen andas andens ande av alltets allt. Eller exceptionell extas efter evighetens ebb. Frågar för försäkran, förvrid förklara förvirra. Viskar vrider vänlighet. Skaka sviker smid skriken. Hatar huvud häller helheten hos havet. Kärt kakel krossas konstant, kort kvav kontraktion. Väl visualiserad visar vi världen vad vredet visat. För förevigat faller fokalisator förvisad. Försöker förgör. Bär brister. Stum sten seglar söder. Begär behöver biter bröder, bäva bakom björkens bringa. Svart slut svider synkroniserar salens saliga skugga. Ljust lent levande löper letandets ljuvliga lyster. Önskar över ödets öde överseende. Belyser bävande bildande beteende. Tid tillkommer tills tidens tid tillslut tar tanken. Mald man migrerar mot mötets mun. Reser rasar rakt river ridån, resterande reservister ränner. Konfunderad komplicerad kväv kostade känslor. Mirakulöst meniga modiga människor. Stjärnans skydd sköts skamlöst, seklets sekretess svart. Ni nihilistiska niger ner när nötens narcissism nyanseras. Ber bödel benåda brukets burna bädd bara behaga blunda. Blunda. Efter evighet. Avskilt avslut. Efterspelets erotik. Somna sömnlös, stilla. Transcendens tillslut. Försvinna. Släppas sakta. Underbara unkna under. Isolationens ivrige individ. Flyr faller försvinner förgörs, försöka fel. Acceptera alltets avslut. Blunda.