Allt åt helvete. Tw missbruk.

Så har varit tyst ett tag, inget jag ursäktar för vet att min tystnad här glatt fler än motsatsen. Men haft en jävligt omtumlande helg och start på veckan. Så vet inte vart jag bör börja eller om jag ens ska. Men kan inte komma ihåg sist det var allt bara var så genuint på botten. Far fick i somras tydligen reda på att jag har blandmissbrukat genom att han och hans fru misstänkt det länge och pushade en närstående till mig att berätta, vilket hem gjorde på grund av oro för hur jag var. Det var illa då och missbrukade vardagligt även om jag inte då kunde få mig till att inse hur dåligt det faktiskt var. Men iaf vi hade en super härlig kväll hos far, sen när det bara är jag, far och hans fru uppe släpper de den bomben. Att de vet och så länge har vetat. Att det är därför de inte frågat ang barnvakt och dylikt för de inte litat på mig, ens med min lillasyster. Gjorde obeskriveligt ont. Så har nu lovat dem, i utbyte mot att de inte säger något till mor, att gå på NA möten och prata med någon typ psykolog eller något. Men blir så jävla frustrerad för har de senaste månaderna kämpat som en jävla idiot för att i princip bara dricka. Trots att det hänt annat vid ett fåtal tillfällen är det inget mot vad det varit och exakt vilka substanser det varit. Kände att jag börjat ta mig ur den jävla pundar cykeln en fastnar i av mdma, e, syra, diverse receptbelagda tabletter, svamp, tjack, koks. Allt. Det har jag slutat med i princip och det lilla som varit går att räkna på en hand. Men så såg far och hans fru inte på det. Klart jag förstår de. Det tror rätt garanterat att jag knarkar allt möjligt på dadlig basis. För vem tror en pundare som så många gånger ljugit en rakt upp i ansiktet? Ingen.

Så får väl sluta mig igenom hela denna jävla process och försöka bli ren från allt då. Hur jag nu ska klara det har jag ingen aning om men kan inte ens börja föreställa mig en vardag utan alkohol. Jag har för mycket press och ansvar för att inte få blunda för allt ibland. Ord kan inte besrkiva den panik jag har inför hur det här kommer att utspela sig, hur jag kommer att bli. Är för första gången sedan min bästa vän dog som jag känner genuin rädsla. Inför mig själv.

Sedan så fick jag idag även reda på nyheten att en fin vän dog igår. Mina tankar går till hennes familj och nära. Fick ett jättefint meddelande från hennes mamma. Varför nu och varför du. Förstår inte livet. En äcklig satyr är vad det är.

Så är bara överväldigad nu och vet inte vart jag ska ta vägen. Har struntat i att svåra många och är du som läser detta en av dem ber jag om ursäkt. Men är rätt socialt inkompetent i nuläget. Nu ska jag skriva en uppsats på tio sidor och försöka tillbaka gå till vardagens bestyr.

Tillsvidare fränder.