Så sjunde dagen irad.

Ja det börjar bli lite segt nu faktiskt. Vanligtvis när jag arbetar mycket brukar det inte vara mer än en vecka eller i vissa fall två veckor. Men fyra veckor är ganska saftigt. Svårt att motivera sig utan att direkt ha något i närmare framtid att se fram emot. Blir mer att göra för att det är ett måste. Gillar inte riktigt det. Alla dagar bara smältersamman till en irriterande gyttja en glatt från trampa runt i. Vill bara att dessa veckor ska va över så jag kan ha någon form utav liv igen. För nu är jag den som måste säga nej till allt som det sociala livet erbjuder vilket är rakt av deppigt. Finner knappt någon tid för min flickvän ens så känner mig sjukt dålig bara. Men ska försöka överleva, kan dock inte lova något.