Kriget är över.

Lugnet börjar successivt lägga sig över krigszonen. Använda latex handskar, blöjor, skräppåsar täcker de tunna gångarna. Lampornas gröna sken från dörrarnas larm ger ett lugn och en indikation av seger. Tystnaden väller fram ur alla vrån och börjar sakta kväva alla skrik och gap som legat kvar i luften. Här sitter han ensam, ihopsjunken med mobilen i sina händer. Utmattade tryck på displayen skapar hans memoarer. 5 Timmar är det kvar. 5 Förjävliga timmar. Ögonlocken försöker strypa allt ljus och försätta honom i en permanent dvala. Men det finns ett ljus som avlägset brinner i fjärran. Ett löfte om en smakrik energitillgång som kommer få honom att orka. Bara ett litet tag till. I kontinuerlig förtvivlan tittar han på arbetstelefonen varannan minut i hopp om notifikationen som beryktas komma.. En säregen och exklusiv invit. En invit till att deltaga i kaffe konsumtion med kollegorna i det fjärrande landet. Men det är tyst. Fördröjt. Bortglömt. Befarande tanka eskalerar. Kvidande i fosterställning säckar han sakta ihop, med endast en fråga i sitt trötta huvud;