Jag vill skrika.

Sådan är kvällen i ära. Ett mentalt dubbelspel utan någon direkt synlig utgång. En tanke virvel som bara drar ner allt i samma grötiga vidriga röra. Försöker förstå, jag försöker verkligen. Men det verkar inte som det syns eller märks. Vet samtidigt inte vad jag kan göra för att visa mer än jag redan gör. Jag fungerar inte så. Jag glorifierar inte ting till något de inte är. Allt är svart eller vitt, oberoende av perspektiv eller uppfattning. Jag har nog nu som det är. Får så mycket mat på tallriken att jag blir mätt och illamående av att bara titta. Men har jag låtit folk skapa sig vanan att skrapa över så mycket på min tallrik är de knappast deras fel. Samtidigt finner jag mig inte vara i position för att orka ändra på det. Tror inte ens vågar. Troligtvis handlar det inte om ork eller mod. Snarare om en räddlsa att inse hur lite jag faktiskt egentligen bryr mig. Om mig själv. Min verklighet är enligt de flesta medvetna deprimerande, trångsynt och allt vad folk genom åren beskrivit det som. Men den är min, vad jag valt att definera som sant. Hur jag ser allt och hur jag resonerar. Jag behöver inte ha rätt, det finns varken rätt eller fel. Men jag blir så trött på att konstant bli uppmanad på att ändra det. Jag, precis som alla andra, är helt enkelt ett resultat av min omgivning. Allt från grupper till intryck. I min värld vill jag förhålla mig till det jag anser logiskt och realistiskt. Men det fungerar aldrig. Det kommer alltid nya ting som problematiserar min verklighet. Min patetiska lilla bubbla som bara jag får vistas i. Utan den fungerar jag inte. Försöker förklara, försöker visa. Spräcks den vill jag bara stänga av precis allting, som inatt.
Jag får inte göra det i nuläget. Jag får helt enkelt inte ta till det enda jag vet fungerar. Det jag vet att jag behöver. Att bara få vara i min lilla jävla bubbla. Inte behöva tänka på något eller någon, bara för ett litet tag så jag kan samla mitt huvud och fungera efter normerna igen. Men jag får inte. På grund av det ansvar jag valt att ta. Jag vet inte vad jag ska göra nu.

Jag vill skrika, men jag druknar i mina val.