Att vara otillräcklig.

En känsla jag avskyr, speciellt när det gäller situationer eller områden jag vanligtvis briljerar i. Men idag blev det dock så. Fortfarande sjukt förbannad på mig själv. Spelar upp scenariot om och om och om igen. Söker efter vad jaah gjorde fel. Hur jag kan förändra det nästa gång. Vad jag hade kunnat göra mer. Vad jag inte borde ha gjort.. Blir galen.

Men alzheimers är en brutalt sjukdom. Den är också en av dem jag personligen upplever svårare att bemöta. En patient med den diagnosen kom fram till mig lite tidigare i eftermiddags och grät. Spelade ingen roll vad jag sa, gjorde eller försökte göra. Det blev successivt värre. Lyckades göra det någorlunda okej för stunden, men det var kortvarigt och snart tillbaka. Humöret kan gå som en jojo om man lider av alzheimers. Tillslut fick jag fram, då personer med den diagnosen ofta saknar massa ord och inte kan formulera meningar så bra, att det var en specifik anhörig hen ville tala med. Men vi hade inte numret.

Så istället fick jag avleda, arbeta kring problemet och försöka få tankarna åt ett annat håll. Ge någon form av fokus på något annat, något gladare. Det gick inte. Känns som jag inte kan sköta mitt jävla jobb. Även om jag vet att ingen av mina kollegor hade kunnat göra så mycket mer så gör det ändå så jävla ont, att bekräfta och inse sin inkompetens eller empiriska avsaknad.