Gnällig dikt.

Orkar inte hur det hela tiden ska eskalera. Inget hinner passera innan det kommer mera. Det trycker från alla håll som min skalle skulle vara formbar lera. Men det är väl ändå hela charmen med att försöka, gång på gång tvinga sig själv att inse och höra. Att det faktiskt finns skit som går att göra. Saker som gör det hela bättre istället för motsatsen. Så jävla trött på att med ansiktet först gå i backen. Är öm i nacken. Ligger ofta vaken hela natten. Tankar som vägrar ge sig, personer som inte försvinner ut, de fortsätter bara att förpesta mig, i min egna skalle så jag känner mig sjuk. Har aldrig ändå velat bli definierad som normal. Det är något jag helt enkelt aldrig haft ett behov av. Däremot känslan av en gemenskap, som jag ofta saknat. Kanske låter som löjligt prat, men alltså mer än ett hak. Någon eller några som med det faktiskt går, att visa vad man är på ett sätt så att de förstår. Något jag trott mig fått uppleva gång efter gång. Som en repetiv house sång. Men motsatsen blir alltid snabbt markant. Personerna visar sig alltid vara bara någon bekant. Inte alls nära, då det dolt lika mycket som jag för att känna sig säkra. Säkerhet finner jag ändå överskattad, skapt för den som är mer trögfattad. Livet handlar inte om att vara säker utan om att utmana. Bara att bita ihop och göra det till en vana. Att alltid stolt följa sin egna jävla bana. Utan att försöka tillfredsställa alla som tycker och ställer krav. Det kommer ändå inte länge finnas kvar, skit samma vilken relation ni har. De kommer aldrig energi sluta ta. Se det för vad det är, lika bra. Men nu är jag här. Arg av misär. För vill kunna allt det där. Är bara genuint galet trött. Gnistan har i princip dött. Veken utbrunnen och stearinet är smällt, rinnande, blött.

Nu får det räcka. Fan vaa jag kan gnälla.